Lantisen som luktar lagård lång väg.

Så beskrivs Murre från Skogstibble på Wikipedia-sidan om Pelle Svanslös. Jag skrattade för mig själv när jag läste beskrivningen, det var ungefär samma lukt jag hade när jag väl kom hem en onsdagskväll. Som många gånger förut hade jag lämnat arbetet i god tid men förlorat mig själv i vackra himlar på vägen hem. Jag hade hamnat på baksidan av Skogs-Tibble Kyrka och spenderade en god timme där med ett gyllene ljus och en präst som sällskap. Ljuset hade jag sett från vägen så det var ingen överraskning, prästen däremot var en oväntad bekantskap.

Först var jag orolig att jag råkat klampa in på privat mark – hade inte varit första gången – men det visade sig att prästen var där av samma skäl som jag. Vi hade ett kort samtal om kameror och konstaterade att vi var rätt lika. Vi hade bägge lämnat våra huvudkameror hemma av bekvämlighetsskäl och vi tyckte bägge om att fotografera rakt in i solen. Särskilt mycket mer lärde vi inte om varandra innan vi gick åt varsitt håll för att ta våra bilder. Jag förstörde mina byxor genom att ta mig genom ett nyregnat fält och han fotograferade upplysta gravstenar.

Vi skildes åt med ett kort hej och när jag körde hem funderade jag över dessa korta möten vi har med människor i världen. Jag har ofta fått höra att svenskar är osociala och inte pratar med varandra. Jag håller faktiskt inte med. Svenskar pratar massor. Det gäller bara att någon börjar.