Snön som föll över Uppsala låg inte kvar länge. Det var som snön själv kände av dysterheten i luften och bestämde sig för att här vill jag inte vara kvar. Det var en sån dag när jag tog bilden. En dyster dag. En dag varje steg känns lite gyttjigt och varje rörelse tycks kräva extra energi. I princip har jag inget emot dessa dagar. Det vill jag poängtera. Jag kan nog till och med tycka att just dovheten och dysterheten skapar en nordisk känsla jag är väldigt förtjust i. Naturen är liksom lite mer norrländskt eftertänksam dagar som dessa.
Själva motivet är dock inte särskilt eftertänksamt utan ganska självklart. Stenen i bilden är ett av mina mest slitna motiv. Under åren kan det gott vara ett tusental bilder tagna där stenen fått utgöra förgrund. Denna dag var den däremot befordrad till mellangrund. Förgrunden gissar att jag någon fotograf före mig ställt upp. Grenen ligger lite för perfekt för att det ska vara slumpartat. Vem än fotografen var är jag ett tack skyldig. Det milda snöfallet hade vid min ankomst fällt precis lagom med snö både på gren och sten. Det som återstod var att hitta en vinkel där kurvan från stranden låg rätt och vänta in en lämplig våg. Det gick förhållandevis snabbt och stegen tillbaka mot bilen kändes något mindre gyttjiga.