Jag hade glömt kängorna hemma.

Det är vad jag minns bäst från denna eftermiddag. Det var en sån där dag när ingenting fungerade – normal dag som vi otursförföljda brukar säga. Jag skulle ge mig ut för en kort liten tur, men hade problem att komma iväg. Jag glömde saker hela tiden. Först glömde jag minneskorten. Sedan glasögonen. Tredje gången körkortet. Under mutter och irritation över min glömska körde jag genom centrala Uppsala när jag insåg att kängorna stod kvar i hallen. På mig hade jag mina normala skor, ett par stadsskor.

I alla fall trodde jag det. Jag försökte se ner på fötterna vad jag egentligen hade på mig. Just skor är något jag sällan reflekterar över. Jag tar det par som för tillfället är närmast till hands. Oftast ett par gymnastikskor.

En ilsken tuta fick mig att sluta snegla nedåt mina egna fötter. För den som undrar är det förvånansvärt svårt att se sina fötter när man kör bil.

På parkeringen vid naturreservatet konstaterade jag att det var svarta lågskor jag hade på mig. ”Bara du undviker leran och håller dig till de torra partierna” sade jag till mig själv. ”Det kommer gå fint.”

Det gick fint i sju minuter. Det är den tiden det tar att gå ner från parkeringen, svänga vänster och se en åker med ett ensamt träd på. Jag fotograferar aldrig detta träd. Ochg jag menar verkligen aldrig i ordets nästan bokstavliga betydelse. Den senaste bild jag har på trädet är från vintern 2009. Men idag, när jag inte hade normala kängor utan svarta lågskor, övertalade jag mig själv att det är absolut nödvändigt att klampa över åkern genom leran för att 200 meter längre bort finns det säkerligen en bild jag bara måste ta. Efter 150 meter hade jag så mycket lera under, på, över skorna att Abba skulle varit avundsjuka. Jag är 182 cm lång men nu var jag närmare 203 med 20 cm lerplatå under vardera foten. Jag hade svårt att lyfta fötterna. Det kändes som hantlar under fotsulorna. Jag släpade mig vidare som ett skepp i storm vajandes från sida till sida.

Väl framme vid trädet insåg jag förstås vad jag undermedvetet redan vetat. Det fanns ingen bild här. Det har inte funnits på fyra år. Det är därför jag fortsatt rakt fram längs stigen.

Men, har man 21 cm lera under fötterna och har förstört ett par skor måste det finnas en kompensation någonstans. Annars är kosmos inte i balans. Jag förklarade detta för den räv som i ilfart sprungit åt andra hållet när jag stolpade fram med mina leriga platåskor. Jag är tveksam till att han (hon?) lyssnade men jag har tre barn varav två passerat tonåren. Att inte bli lyssnad på är en konst jag till fullo behärskar.

Jag tillbringade strax under en timme på denna åker. Hela tiden aktivt motbevisad av kosmos innan jag till slut föll till föga och tog den uppenbara perspektiv-bilden. Med den på plats kunde jag äntligen platåa mig tillbaka till stigen. Mina skor kommer aldrig bli rena igen och jag är tveksam till att bilden kommer skörda några större framgångar. Ändå kommer jag nog aldrig glömma denna eftermiddag i november. Jag kommer se bilden i mitt arkiv och omedelbart minnas dagen den togs för det finns en sanning vi fotografer allt som oftast glömmer:

En bra bild i all ära, ibland är en juste anekdot bättre.