Långfärdsskridskor verkar vara ett populärt nöje. I alla fall om jag ska utgå ifrån den strida ström av människor som åkte förbi mig idag där jag låg platt på isen och fotograferade isbitar. Några av åkarna hade hövligheten att fråga mig om allt var okej vilket jag fann omtänksamt. Andra åkare åkte förbi med stora ögon utan att säga någonting. Inte lika omtänksamt men vem kan klandra dem? Det är inte ofta man ser ett sjölejon ligga bakom en kamera och försöka ta bilder. Särskilt ett sjöleon med vigheten av ett förstelnat Redwood träd. För när jag säger att jag låg bakom kameran så menar jag det bokstavligen. Jag försökte sitta i någon halvhukande ställning först men shaman eller munk blir jag aldrig. Det kan jag garantera. Jag lyckades inte ens sitta platt på rumpan utan att trilla bakåt eller trassla in mig i kameran.
Så, jag lade mig ner. Säkrast för alla.
Anledningen till att jag överhuvudtaget var på isen idag var att jag skulle posta ett brev. Innan någon lustigkurre undrar om jag trodde det fanns en brevlåda på sjön så nej, det trodde jag inte. Däremot såg jag möjligheten att ta tillfället i akt och komma ut lite grand. Jag hade inga stora förhoppningar om vädret – som bilden tydligt visar – men det är ju alltid skoj att köra lite bil och Morga Hage är bara 30 minuter bort. Dessutom är det nästan på vägen till postlådan.
Jag använder förstås ordet nästan ganska fritt här. Sanningen att säga ligger närmaste postlåda två minuter till fots från min bostad. På vägen till Morga Hage passerar jag åtminstone tio stycken.
Men se, det är ju inte poängen. Poängen var att jag behövde lämna hemmet och då kunde jag lika gärna ta kameran med mig. Och har jag kameran med mig kan jag ju lika gärna ta en biltur. Och tar jag ändå bilen kan jag lika gärna svänga förbi Knivsta och se hur isen ligger.
Livet består av en bunt tillfällen. Tricket är att göra det mesta av dem.
