Jag gillar inte skog. Det är lika bra att jag får det sagt så vi kan gå vidare.
Skogen och jag är helt enkelt inte vänner. Vi är respektfyllda kollegor men mer än så blir det nog inte. Jag finner skogen är mörk, läskig och fylld med saker jag inte vill veta namnet på. Dessutom är den svårfotograferad. Det är en massa ljus som faller genom grenverk. Hårda skuggor och mer plotter än en gammaldags matrisskrivare fyller alla eventuella öppningar. Ibland vill jag fånga en räv, eller älg, och säga till honom på skarpen att han får städa upp sitt rum. Det är stökigt.
Ibland dock, när man minst anar det – och löjligt ofta just i Norge – finner man en liten trolsk plats i skogen där man faktiskt glömmer att det är en skog man är i. Som denna plats i Hemsedal där man suckar sig igenom kilometervis av skog innan det helt plötsligt dyker upp ett litet vattenfall. Nu är förstås “dyker upp” en sanning med modifikation eftersom det hörs mer än väl ett antal kilometer bort men ni förstår idén. Man traskar i tron att skogen aldrig någonsin tar slut och helt utan att märka någonting är man på en plats där Näcken skulle kunna dra av en polska närsomhelst.
Magiskt är ett överanvänt ord men för tillfällen som dessa tvivlar jag på att det finns ett bättre..
