Jag fick ett meddelande på telefonen.
Facebook sade till mig att jag inte postat på sju dagar och det var kanske dags att uppdatera en status. Jag blev lite förvånad över omtanken men samtidigt inte chockad. Förr i tiden hade vi grannar som ringde på dörren om någon inte synts till på ett tag. Nu har vi automatiserade meddelanden från våra sociala medier om någon går i radioskugga.
Anledningen till att jag inte postat är att jag knappt tagit några bilder. Vintern försvann här i Uppland och jag har varken tid/råd eller energi att bege mig på jakt efter den. Dessutom, om jag tog tåget norrut så vet alla att det skulle bli -40 och jag skulle fastna utanför Murträsk igen.
Restips. Prata om älgjakt med äldre tågpersonal så bjuder de på kaffe. Börjar ni istället skälla ut dem för att vintern är kall så får ni sova utan täcke i en utkyld väntsal. Det är inte svår social matematik liksom.
Istället sitter jag vid datorn och tittar på bilder från när det fortfarande var vinter. Denna bild är tagen utanför Skutskär vid kusten. Det luktar något fruktansvärt illa och jag rekommenderar starkt att man antingen är vansinnigt förkyld eller har en klädnypa med sig om man ska vara där och fotografera.
Vad som drog mig till bilden var förutom den uppenbara himlen även hur vågorna liksom tvekade innan de slog emot stranden. Som de var rädda att slå sönder någonting. Vilket de vid närmare eftertanke kanske gjorde. Eller åtminstone skrämde bort.
Jag pratar förstås om vintern.
