Late (Juli 2016)

Orden fastnar inte.

De svävar genomskinliga framför mina ögon men försvinner innan de når fingrarna. Jag försökte beskriva ljuset, den rosaskimrande blåtoniga bädden för sommarnatten, när fingrarna blev hängande över tangentbordet. En tvekan slog rot. Osäkerheten nådde handlederna och order gavs att återkalla fingrarna till vila.

Jag ville att orden som inte fastnar skulle anamma Dan Anderson och samtidigt kunna ställa upp i kulturnattens slampoesi. Texten skulle ha en tyngd som gatstenar och en lätthet som ett ton fjädrar i en kuddfabrik. Jag skulle ge näckrosblad ord som motsvarade imperfektionerna i de naggade kanterna. Granarna skulle få en röst som gav betydelse åt viskningarna vi hör genom vindens rassel. Himlen skulle ha ord som välvde natten.

Av detta blev intet. Istället slog jag igen datorn och tittade på teve – denna förvaringsplats för så många ouppfyllda drömmar.

En gång fick jag frågan om varför jag slutade (gav upp?) som dramatiker. Jag sade att det berodde på att ett annat intresse tog överhand. Att den världen inte var något för mig. Det är möjligt att jag talade sanning, efterhandskonstruktioner är kraftfulla och självbedragaren har ett villigt offer, men ofta tror jag själv att det blev för svårt. Att fingrarna alldeles för ofta blev hängande över tangentbordet medan en formulering försökte få form. Jag känner det fortfarande när jag skriver dessa rader. Vad som borde vara vatten är trögflytande olja.

Det är därför jag som fotograf är oerhört tacksam över mitt (nya) val av kreativt utsläpp. När orden fastnar kan bilden tala för sig själv. Min roll är färdigspelad, mina fingrar kan hänga över tangentbordet. Bilden talar för sig själv. Inga ord behöver fastna.

By | 2016-10-02T18:50:49+00:00 oktober 2nd, 2016|Järndammen, Sala|0 Comments