Suburbia (Morgongåva, Juni 2014)

Jag har återvänt till pendlarskaran efter några års uppehåll. Från att ha cyklat till arbetet åker jag numera tåg. Som alla andra tågresenärer i Sverige undviker jag i mesta möjliga mån ögonkontakt på tåget. Jag tittar antingen ut genom fönstret eller ned i telefonen och försöker få resan att ta slut så fort som möjligt. När jag tittar ut genom fönstret är det nästan alltid i jakt efter lämpliga utflyktsmål. Jag ser små grusvägar kantade av ensliga gårdar och funderar på om jag kan ta mig dit. Jag ser ensamma träd på stora åkrar och undrar om bönder i Sverige är beväpnade. Vargartiklarna i lokalpressen antyder att så är nog fallet.

Under en av mina ”titta ut genom fönstret”-gånger hade jag lagt märke till en förfallen lada. Jag spenderade ett antal därpå följande dagar med att försöka lista hur jag skulle ta mig dit. Det fanns något som liknade en underhållsväg när man tittade från tåget, men Google Maps visade bara på platt åkermark. Det var först ett par veckor senare när jag såg att underhållsvägen gick genom en skogsdunge som det klickade till hos mig. Jag hade sett den skogsdungen på vägen mot Vittinge Kyrka. En oanselig dunge med en liten grusväg. Jag hade antagligen inte ens lagt märke till den om det inte varit för att det stått ett antal cyklar parkerade där en dag.

Samma kväll som insikten om var vägen gick var vädret välvilligt inställt. Jag bestämde mig för att ta en tur för att se om jag kunde komma fram till ladan. Vägen gick mycket riktigt där jag hade trott. Jag parkerade på lantligt vis – halva bilen i diket och en bön om att ingen traktor kommer – och gick resten av vägen till fots.

Tyvärr hade jag tillbringat all min hjärnkraft för att hitta. Det betydde att det inte fanns någon kraft kvar kvar för klädsel. Så när jag traskade genom åkern med mina tenniskor, fortfarande med oron att bönder är beväpnade, hade jag snart platåskor modell Abba med 20 cm lerklack. Återkommande läsare vet att detta inte var första gången heller. Men, jag kunde inte gärna vända om nu. Ladan var bara 200 meter framför mig. Äventyraren i mig ville jubla och posta en Facebook-status om hur jag hittat typ försvunna Inka-ruiner utanför Morgongåva. Mannen i mig insåg dock att en sådan status skulle göra föga mer än att bevisa att jag en gång för alla förlorat förståndet. Jag motstod bekräftelsebehovet och tog mig fram till ladan.

Projektet med att hitta ladan hade som sagt vid det här laget pågått några veckor. Jag är inte världens snabbaste person men jag är envis. Jag är också uppfödd på Biggles så jag hade döpt projektet till Operation Ladulås för mig själv. Även där hade jag varit väldigt nära att posta en Facebookstatus om min egen makalösa kreativitet, men ett visst mått av självbehärskning ackompanjerad av ett icke fungerade Internet ströp den ideen.

Nu var operation Ladulås i färd att slutföras. Ladan var hittad. Jag var framme. Mina skor var leriga och min panna myggbiten. Bara ett problem.

Ladan var ful. Ful som stryk.

Det här händer ibland som fotograf. Man gör sig en mental bild över hur något kommer bli. Man funderar över kompositioner, typ av bild, hur många likes man får på 500px… normalt dagdrömmeri liksom. Sen krashar verkligheten in och spiller ut läsken på golvet så man står i en kladdig röra med leriga skor. Mina analogier börjar ta slut men ni förstår poängen. Inget kul alls.

Jag traskade runt ladan och funderade över hur något som var så vackert från tåget blir så platt och intetstägande när man är plats. Jag inbillar mig att det beror på höjdskillnaden mellan banvall och mark men jag vet inte. Kanske finns det andra faktorer i form av hastighet och vinklar också. Törs man nämna att en viss skicklighet hos fotografen möjligen också vore önskvärd?

Till sist klämde jag som pliktskyldigast av ett antal bilder. Majoriten av vilka försvann från minneskortet direkt vid import. Ändå var jag inte särskilt besviken. Jag tjatar och tjatar om detta men det är en viktig del i mitt fotograferande: Äventyret är minst lika viktigt som bilden. Operation Ladulås hade sysselsatt mig några veckor. Även om bildresultatet inte var var vad jag hoppats så var vägen genom skogsdungen och leran en kul story att berätta för en ointresserad publik vid tillfälle.

Ibland räcker det så.

By | 2014-07-24T22:39:51+00:00 juli 6th, 2014|Anekdot, Morgongåva|0 Comments