Kill Cam (Torö, februari 2014)

En nyvunnen bekant berättade om att han aldrig kom hem torr från Torö. Jag nickar instämmande. Jag har tidigare redan berättat om bilfärden med skvishande kängor efter en tur till Torö, men jag ville återvända med ytterligare en bild. En bild tagen på det stenparti jag tidigare berättat om att jag sprang ut till.

Bilden är kanske inte så omvälvande, men det finns en lärande historia bakom. En historia om hur jag så totalt missbedömer vågornas höjd och får kameran nedstänkt med havsvatten och mina ben genomdränkta upp till knäna.

Jag har hört både Hans Strand och David duChemin berätta om fördelarna med att ha en ”kill cam”. Trots det olycksbådande namnet är det en helt vanlig kamera. Skillnaden är att det är en kamera man är lite mindre rädd om, en kamera man vågar riskera för att ta den där bilden man normalt inte kan ta, just för att man är rädd om kameran.

Jag borde haft en sådan kamera. En kill cam. Fast borde är ett verb som så ofta sorteras in under ”överflödigt”. Istället spenderar jag mina överblivna pengar på bensin. Jag travesterar duChemins stulna motto om att ”don’t buy gear, buy plane tickets” till ”don’t buy stuff, buy petrol” och förbränner bokstavligen mina pengar.

Så kameran jag riskerade var min huvudkamera. Och när hon var nedstänkt fortsatte jag fotografera. Jag hoppades att ingenting var sönder. Jag fasade för motsatsen. Jag torkade objektivet frenetiskt mellan varven och knäppte bild efter bild.

När jag väl såg bilderna i datorn var det med blandade känslor. Ena tanken var: ”hurra, kameran gick inte sönder”. Andra tanken var: ”Inte ens Photoshop kan ta bort alla dom där dropparna.”. Jag markerade filerna för borttagning i Lightroom. Ett tryck på X och långfingret snuddade vid backspace för radering. Det blev dock bara ett snudd. Jag insåg att jag inte ville slänga filerna. Istället började jag redigera bilderna. Vilket i sin tur var över på 15 sekunder eftersom vattnet redan gjort jobbet åt mig. Vattendropparna hade bildat små mjuka delar av bilden och nästan skapat en naturlig vignettering. Möjligen är jag partisk av själva anekdoten men bilden blev faktiskt ungefär som jag tänkt mig. Jag ville ha havets rörelse och vågornas kraft i bilden.
Kanske bara inte fullt så nära.

Och det lärande jag utlovade i början av denna text?

Jo, igår köpte jag en kill cam. Alla kan ha tur en gång. Få, om inga, har samma tur två gånger.

By | 2014-03-11T00:00:12+00:00 mars 11th, 2014|Anekdot, Torö|0 Comments