Ibland får man inte de bilder man vill utan de bilder man förtjänar.

Under alla år jag besökt Lofoten har jag inte lyckats ta en enda bild jag är nöjd med på denna säregna sten. Främsta orsak som alltid min egen lathet. Platsen är stranden utanför Vikten och är inte ett område jag är särskilt förtjust i, varför jag alltid drar mig för att åka hit. Och när jag motvilligt ändå tar mig till Vikten har jag förstås glömt, alternativt inte orkat, kontrollera tidvattnet så jag kommer alltid fram när stenen är antingen helt täckt av vatten eller när havet trettio meter ut och området kring stenen är täckt av smutsig tång. Det blir liksom aldrig något mellanläge.

Ska man fortsätta hitta problem kan man också säga att det är svårt med parkering, men det har inte alltid varit sant. Det är först de senaste åren lokalbefolkningen har börjat sätta upp mer eller mindre aggressiva skyltar om att parkering absolut inte är tillåten. För kanske tio år sen kunde man parkera var som helst och det var aldrig några problem, men det var förstås innan Instagram-eran ledde till Lofotens ständiga tillflöde av nya turister.

Denna resa hade jag dock bestämt mig för att jag skulle ta en bild av denna sten, kosta vad det kosta vill. Denna något bombastiska attityd borde förstås åtföljas av brasklappar likt om gud vill och hängslena håller, men det var förstås inte gud eller hängslen som ställde till problem. Det var jag själv som min vana trogen valde bort och prokrastinerade till den grad att jag plötsligt var framme vid sista kvällen och i sista minuten. Klockan var strax före 23 och det låg en anda av sista beställningen när min Volvo och jag smög längs öde vägar på väg till Vikten och stenen.

Redan på avstånd såg jag att tidvattnet var på väg in men som genom ett mirakel fanns det möjligheter till en bild. Stenen var varken översköljd eller tångbeklädd. I all hast ställde jag bilen på en liten traktorväg och lufsade mot stranden. Eftersom det var vardag och relativt sent räknade jag med att de mest ilskna bönderna lagt sig. Jag behövde bara några minuter ändå. Detta var inte tillfälle för praktbilder. Vädret var mulet, mina fötter blöta, min vilja obefintlig, men nu jäklar skulle bilden på sten i vatten checkas av. Jag ställde upp stativet och började ta bilder. Här fanns varken tid eller ambition att försöka hitta en komposition så det blev rakt på. ”Jag kan alltid beskära i efterhand”, sade jag till mig själv och tog kanske tio bilder innan jag med plaskande stövlar tog mig tillbaka till bilen.

Den ilskna bonde jag räknat med skulle sova stod nu i sin trädgård och rökte. Som defensiv strategi vinkade jag glatt och gav mig raskt iväg. Antingen helt förpaffad av den svenskregistrerade bilen eller att jag hällde ut ett halvt hav från min vänstra stövel hann han inte i barsk ton meddela mig att parkering var strängt förbjuden innan jag var långt därifrån.

Nästa morgon passerade jag platsen igen på väg hem. Både ljus och väder var bättre än kvällen innan. Samma sak med tidvattnet. Jag kastade en blick mot avtagsvägen. ”Sak samma.” muttrade jag för mig själv. ”Bilden är tagen och jag behöver aldrig åka tillbaka.”

Bilden saknades i min katalog och nu finns den. Det finns andra områden mer värda att besöka och jag ser fram emot att återvända till Lofoten under nästa år. Men denna sten är jag nu klar* med.

*Klar ska tolkas bildligt och inte bokstavligt. Klar innebär att jag kommer återvända inom högst ett år och låtsas som jag kommit på någonting nytt. T ex att jag behöver en bättre bild från en annan vinkel. Som fotograf är man aldrig klar med någonting, även om man tror det.