”De trodde att de var på väg framåt, men polarisen drev dem bakåt!”
Det finns en anledning till att jag i mitt slitna inre hörde Bea Uusmans röst på min väg mot Alfavatn över Hrafntinnusker. Min puls låg på 163. Min hastighet på 0,5 km/h. Varje steg framåt var två steg bakåt. Av alla gånger jag sagt att jag aldrig varit så trött låg denna närmast sanningen.
Likt många andra läste jag Bea Uusmans Augustvinnande bok bok om André-expedition när den kom ut. Expeditionens öde och de många frågetecken som alltjämt återstår fascinerade mig oerhört, och likaledes gjorde författaren. Några år efter bokens utgivning gjorde P3 en dokumentär om expeditionen i vilken Bea blev intervjuad. Hennes påtagliga kärlek till expeditionens öde är vad jag minns bäst, särskilt hennes livfulla beskrivning av hur den skeppsbrutna expeditionen försökte ta sig hem över polarisen har aldrig lämnat mig oberörd.
Givetvis är det förmätet att koppla ihop expeditionens öde med min lilla söndagspromenad över snön vid Hrafntinnusker, men det kändes verkligen som hon beskrev min upplevelse. Varje steg var en plåga och eftersom jag likt många andra lider av Spotlight Syndrome inbillade jag mig förstås att alla människor vid bergskammen iaktog mina taffliga försök att ta mig fram. Mina pauser varannan meter där jag låtsades ta bilder men egentligen bara hämtade andan.
Till sist kom jag dock fram till till Alfavatn. Med andan, livet och kameran i behåll.
