Trots att det bara gått några månader kämpar jag för att komma ihåg vad jag tänkte när jag tog den här bilden. Antagligen tänkte jag inte så mycket. Det ser ut som en av bilderna jag tar när jag fått nog av regn och blåst men pliktskyldigt knäpper av en bild för att bevisa för mitt framtida jag att varken dagen eller utflykten varit bortkastad. En bild jag tar med vattenfyllda kängor och avblåst keps. När saker och ting går på ren vilja och det för länge sedan slutat vara roligt.
Det är inte en särskilt märkvärdig bild och det är inte heller en särskilt märkvärdig plats. Några kilometer in i Norge från den svenska sidan. Men jag vet av erfarenhet att några månader senare kommer jag sitta framför min dator och fråga mig själv varför jag tog så få bilder denna dag. Det är en fråga som ställs när minnet av frusna fötter och bortblåst keps bleknat till en lustig anekdot. För att förekomma mig själv tar jag därför bilder som denna. Bilder som är anspråkslösa. På många sätt de bilder jag gillar bäst själv.
