Jag träffade en kändis igen. Vid Sälka-stugorna av alla ställen. Han klev in i den lilla kiosken och utbrast ”I’ve come to raid your candy stash.” Sen plockade han på sig godis och annat för 400 kronor, betalade med ett muller av missnöje över att läsken var slut och stormade ut lika bestämt som han kom in. Kvar stod jag med en påse bilar i handen och var lätt överväldigad.
När jag kom ut satt han kvar utanför. Hans käkar arbetade sig frenetiskt genom det paket med Ballerina-kakor han köpt. Jag undrade om jag skulle våga mig fram. Svaret var ja. Med tanke på alla gånger jag gjort bort mig vid inledande av samtal med främlingar skulle ännu en gång göra varken till. Försynt frågade jag kändisen hur han fann Kungsleden. Det var starten på en halvtimme med utläggningar om tält, kameror, regn och hur Skandinavien var överskattat men samtidigt underskattat, fast mest överskattat och Sverige var ju verkligen inte Skottland.
När vi avbröt samtalet, genom att han reste sig och gick mitt i en mening, konstaterade jag att han pratat 30 minuter i sträck utan att så mycket fråga vad vad jag hette, hur länge jag vandrat och var jag kom ifrån. Min uppgift var att lyssna och det hade jag sannerligen gjort. Samtidigt ska det sägas att inte en enda gång under monologen hade jag funnit honom otrevlig. Snarare charmerade och rätt karismatisk i sin rättframhet.
När jag åt upp mina bilar och gav mig av mot Singi trodde jag att det här skulle vara resans höjdpunkt. I mitt huvud formulerade jag redan hur jag skulle återberätta mötet på bästa sätt. Föga anade jag då att mötet med kändisen i slutet av vandringen knappt skulle kvala in på topp fem av intressanta samtal.
