Han hade klätt sig i sin bästa kostym. I dag var en viktig dag. En dag han skulle övertala läkaren att sluta med medicineringen. Medicinen gjorde honom konstig i huvudet. ”Som farsan”, sade han. ”Farsan var en elak jävel. Hård, hård som granit”. En elak jävel upprepades svagt med blicken fäst på marken framför sig.
Vi hade kommit i samspråk då jag väntade på bussen till flygplatsen vid Kirunas busstation. Han skrattade åt vad som stod tryckt på min keps, Kokkaffe. Jag frågade om han inte fann det gott. ”Jo för fan”, svarade han. Men det måste vara vatten från Tiansbäcken. Han pekade över torget bort mot gruvan. ”Riktigt vatten som är blått. Inte skiten i kranen som är vitt. Det är förgiftat. Men med riktigt vatten. Då är kokkaffe riktigt gott”.
Man behövde inte vara särskilt god människokännare för att se att han stod ut. Den bästa kostymen var sliten av att ha burits i decennier. En ölburk kramades i handen och en annan vilade i kavajen. Människor som kom nära tog ett par steg tillbaka. Jag satt kvar för jag är inget om inte pratsjuk och nyfiken. Innan bussen kom hann vi prata om hans liv, kontakter med vården och hur förändringen av Kiruna stad påverkar hans minnen. ”Inte så jävla mycket att sakna, det ska du ha klart för dig”. Hans stora oro var att jordens rotation skulle förstöras av hur mycket malm som tog ut gruvan. Blicken skärptes när han sade ”och nu ska dom ta ännu mer!” Han slog ut med händerna för att illustrera hur mycket och hur den mängden skulle lämna ett gigantiskt hål.
När bussen kom sade jag adjö. Han reste sig och gick åt sitt. Från bussen tog jag en bild av hans rygg för att påminna mig själv om att varje människa har en historia värd att höras.
###
Denna lilla anteckning publicerades på instagram med en annan bild.
