När jag kom fram till Emstrur efter tredje dagens vandring var jag arg och trött. Arg över att det tydligen finns en världsomspännande konspiration att underdriva avstånd på skyltar, trött för att de femton kilometer jag trott mig behöva gå förvandlats till sjutton längs vägen. Det hade varit tuffa dagar och jag var mer än lovligt sliten. Varje meter räknades.

Med tältet uppslaget i den grushög som är Emstrurs lägerplats stod jag i kö till stugvärden för att köpa chips och cola. Isländska campingplatser har ett utbud där chips och läsk är stapelvaror vilket passar mig alldeles utmärkt då jag sällan har lust att laga eller äta någon middag. Före mig i kön stod Miguel och Jose från Spanien. De frågade stugvärden hur man kunde få hett vatten. Stugvärden svarade helt logiskt att man fick koka det. Miguel och Jose sade att de inte hade möjlighet att koka vatten varvid stugvärden blev så perplex att hennes enda svar var att man fick koka det ändå. Ni anar att samtalet inte flöt så bra men poängen var att Miquel och Jose tillhörde ett större sällskap, saknade gaskök men nu ville ha hett vatten så de kunde koka te för en person i sällskapet som blivit sjuk. Stugvärden lyssnade men återkom till att det inte fanns något sätt att koka vatten. Hon kunde sälja ett gaskök åt dom för 15 000 ISK (1200 SEK) men kunde inte koka vatten. Miguel försökte fråga om de inte kunde koka vatten i stugan, som uppenbarligen hade ett kök då de 24 gäster som bodde där, lagade mat men stugvärden avfärdade det snabbt. Bor man i tält har man inte tillgång till någon facilitet i stugan. Punkt.

Samtalet tycktes ha nått en återvändsgränd och i den tillfälliga tystnad som uppstod bröt jag in. Jag förklarade för alla parter att jag hade ett gaskök och skulle med glädje åta mig att koka vatten om jag bara fick köpa chips och läsk först. Helt plötsligt var alla blickar på mig och en tiondels sekund fick jag känslan att någon – stugvärden -skulle be mig att sluta lägga näsan i blöt. Vad som hände var istället att Miguel och Jose mottog mitt erbjudande med glädje, och jag tror faktiskt även stugvärden lite blev lättad. Vi gjorde upp om att träffas när jag handlat och hämtat mitt kök.

En handfull chips och en läsk senare var jag på betydligt bättre humör. Tillsammans med Miguel och Jose satt jag utanför det spanska lägret. Medan vattnet kokade upp förklarade Miquel att de var ett större sällskap på tolv personer och fem tält. Inledningsvis hade de tänkt bo i stugor men trots att de var ute i god tid, december 2022, fanns det inga platser. Istället för att ställa in hade man bestämt sig för att tälta. Eftersom man inte får ta med sig gas på planet hade de också bestämt sig för att äta kall mat på vandringen.

Jose berättade att de året innan hade vandrat Kungsleden och där fick man tillgång till kök även om man tältade och de hade hoppats att det fungerade likadant på Island som i Sverige. Vi utbytte erfarenheter och vore det inte för omständigheterna, en person var sjuk och det var därför vi kokade vatten, vill jag säga att detta var den trevligaste interaktion jag haft längs leden. Vi pratade om Sverige, om Norge, USA och om skillnaderna mellan att vandra i olika länder och världsdelar. Jag förlorade mig själv i en utläggning om Piketty när jag försökte dra en parallell med Laugavegurs A-lag, de som sover i stugor och har tillgång till bord, stolar och möjlighet att koka vatten medan B-laget sover i tält, sitter på marken och är allmänt i vägen. De log överseende och pratade om Real Madrid innan vi tillsammans enades om att Laugavegar är den mest spektakulära av leder.