Vi har kommit till slutet av året. Det här blir sista bilden jag lägger upp 2022. Det hade varit naturligt att spara en riktig pangbild till detta avslut men jag går åt andra hållet och väljer något lågmält. Bilden är tagen på Senja, jag minns inte vid vilken strand men gissar att det var relativt nära en parkering för jag tog inte många steg denna resa. Regnet piskade ned samtidigt som stormvindar slet i min kamera. För att kunna ta någon bild överhuvudtaget fick jag gå så lågt som möjligt med stativet, vilket är en utmaning när man har en kroppsform som en valross. Om jag minns rätt blåste min Osmo Pocket sönder vid samma tillfälle, motorn orkade inte med att stabilisera i vinden, och jag fick betala 1500:- för en reparation som jag vid tillfället bedömde var värd summan. När jag väl fick tillbaks Osmon efter reparationen tog det bara någon vecka innan jag tappade den på en stenhäll utanför Rossholm. Då blev det ingen mer reparation.
Man kan undra vad det är som så lockande att åka till en strand i norra Norge och tillbringa en dag på öde strand med blöta skor och frusna händer. Det är en mer än väl berättigad fundering. Jag undrar själv ibland. Särskilt när jag halvligger i min hyrbil och byter strumpor för femte gången samma dag. Samtidigt vet jag att det kommer en dag tre år senare när jag ser bilderna och kommer känna en alldeles oupphörlig längtan att åka tillbaka. När inget känns viktigare eller mer underbart än att få stå med dränkta kängor framför en upprörd nordsjö och försöka få sjögräs i fokus. På många sätter antar jag att det är Wanderlust i ett nötskal. En övergripande längtan att vara där istället för här.
Under 2023 hoppas jag börja resa lite mer igen och förhoppningsvis fylla på med lite fler anekdoter. Jag kommer försöka behålla samma postningsschema som idag men kanske inte skriva någonting varje vecka då bilderna ibland förtjänar att få tala för sig själva.
