Jag höll en föreläsning en gång som inte alls fungerade. Ett fåfängt försök att prata om utmaningarna med att fotografera ”view points”, utsiktsplatser, slutade i en förvirrad utläggning om äppelpaj och glass. Trots de artiga applåderna skämdes jag hela vägen hem och svor på att försöka göra bättre ifrån mig nästa gång. Det var rätt enkelt att konstatera att föreläsningen brast för jag var inte tillräckligt förberedd. Jag förlitade mig på att kunna ta bollen på uppstuds, spela på gehör, se vad händer. Alla dessa små bjärta uttryck som används när vi är för lata/ointresserade för att förbereda oss ordentligt. Vad som kanske gör det hela lite mer ironiskt är att hela föreläsningens kärna var just att vara ödmjuk inför uppgiften samt att acceptera att inte allt man företar sig blir bra.
I sextio minuter inför en intet ont anande fotoklubb försökte jag förmedla att man måste vara förberedd på besvikelse när man ska ta en bild av en plats som genererar tusentals bilder i sociala medier varje dag medan man själv är där en gång och aldrig igen. Det gäller att maximera sin odds och använda alla tillgängliga möjligheter. Till exempel att söka på internet efter kompositioner till att planera in tillräckligt mycket tid för besöket. Att inleda fotograferandet med att ta alla uppenbara bilder för att sedan tvinga sig själv att fortsätta ta bilder även när man känner sig klar. För faktum är att när du sitter framför datorn i ditt Lightroom är tillfällena du önskar att du tagit färre bilder lätträknade (initiala importen undantagen).
Man måste kort sagt konstant vara ödmjuk inför uppgiften. Den som tror att det bara är att glida fram till räcket, knäppa av och sen ta helg kommer ha en snapshot som säger att ”jag var här” och inte det mer eftersträvansvärda ”du borde vara här”.
