Slutspurten närmar sig. Året är snart slut och med det experimentet att posta en bild i veckan. Egentligen är det nog för tidigt med en utvärdering men trenden är tydlig så någonting går det nog att säga. En sak är till exempel att det hektiska schemat med en bild i veckan har lett till för många forcerade texter och för många hastigt valda bilder. En annan att mitt resande inte har kommit igång efter pandemin så jag gräver djupt, för djupt, i svunna arkiv och överpostar bilder från samma tillfällen. Mina anekdoter är så gott som slut och de som finns kvar är svårskrivna. Därför tullar jag på nödransonerna vilka ärligt talat mest utgörs av betraktelser och observationer. Saker som är lite enklare att rafsa ihop en söndagsförmiddag när inspirationsskåpet är tomt. Som i dag..
Dagens bild är från Tännfallet i Tännäs, eller mer korrekt någon kilometer nedanför vid den nya kraftstationen. Här finns en liten väg flankerad av stora skyltar med orden att obehöriga äga ej tillträde. Samtidigt är vägbommen öppen och det går en liten stig på andra sidan så jag spelar mer än gärna okunnig turist. Eftersom jag inte är i USA är risken att bli skjuten dessutom minimal, vilket får sägas vara en fördel.
Vad som drar mig till platsen gång på gång är de små vattenfall som bildats över resterna från kraftverksbygget. Stenar och byggmateriel som jag vet inte riktigt varför de har placerats (slängts?) i vattnet. Någon tanke finns säkert men eftersom vattenfallen finns där tar jag mina bilder och tänker inte mer på saken. ibland, som på denna bild, flyttar jag något armeringsjärn som stör alldeles för mycket men normalt är jag för lat att aktivt redigera en scen innan jag tar mina bilder. Jag brukar bara sätta mig ned så jag får en snygg bild från låg vinkel med vatten i förgrunden och så utgår jag därifrån. Eventuella störningar försöker jag få bort i kompositionen och om det inte lyckas i redigeringen. Svårare än så tycker jag inte fotografering ska behöva vara.
