Det fanns över 80 000 olika självhjälpsböcker på marknaden innan pandemin, hur många det finns idag är det ingen som riktigt vet, antagandet är ändå att det finns betydligt fler. Tillsammans med det faktum att den s.k Wellnessindustrin globalt omsätter häpnadsväckande 15 biljoner kronor (mer än 12 svenska stadsbudgetar) kan man med gott fog påstå att det finns ett stort behov att må bättre som många försöker fylla.
Ett av de sätt som marknadsförs att fylla detta behov är vattenfallsterapi.
Terapin ser lite olika ut beroende på vilken charlatan man uppsöker men i princip är det shinrin-yoku, skogsbad, framför ett vattenfall. För mer avancerade behandlingar tillkommer eteriska oljor och/eller kristaller. Givetvis mot en extra kostnad.
Om det ovanstående stycket förefaller hånfullt är det riktigt uppfattat. Jag har väldigt svårt för människor som exploaterar andras utsatthet för pengar. Särskilt när varan som säljs är en ompaketerad självklarhet som skogspromenader. Det finns gott om exempel i den vetenskapliga litteraturen att människor mår bra av att tillbringa tid i naturen. Vad jag finner tråkigt, och som väcker min ilska, är att begreppet kidnappats av en allt girigare wellnessindustri och kopplats ihop med ett alltmer övergripande mindfulnesskomplex. Ett komplex där meditationsledare, falska profeter och tveksamma forskare säljer på oss seminarium och litteratur för att göra något som vi människor nog alltid har gjort: hängt framför ett vattenfall för att koppla av och ta igen oss lite.
