Mitt första besök i Zion National Park gjorde mig inte besviken. Det var allt jag hoppats på och lite till. Den enda smolken i glädjebägaren var hur förbaskat svårt det är att fotografera någonting som är så overkligt vackert. Till sist gav jag upp alla tankar om genomarbetade kompositioner och smällde ned kameran där jag stod och började ta bilder enligt ”Spray and Pray”-metoden, dvs klicka hej vilt och hoppas att någonting fastnar.
Andra fotografer jag talat med har haft liknande upplevelser i Zion. Omgiven av skönhet blir det svårt att hitta en bild då ögat dras överallt. Hur gärna man än vill förenkla kompositionen finns det någonting i ögonvrån som kräver att få vara med, vilket lätt leder till att bilderna blir stökiga och överfyllda.
Den enda lösningen jag har på problemet, i den mån det nu är ett problem, är att tysta sirenernas lockrop genom att se mig mätt på landskapet. Att hamna i ett läge där allting som lockar i ögonvrån är något jag redan sett och fotograferat hundra gånger. Och sättet jag gör det på är genom att återvända till samma landskap gång på gång på gång.
Till dags dato har jag besökt Zion National Park fyra gånger. När det politiska läget i landet stabiliserats planerar jag in ett femte. Det ska erkännas att sirenerna sjunger lika starkt vid varje besök så jag är väl egentligen inte helt övertygad om att min strategi fungerar så väl, men i sann republikansk anda tänker jag inte låta något så banalt som evidens stoppa mig.
