Jag kommer aldrig kunna ta en liknande bild. Inte ens om jag försöker hundra år. Dagens bild är ett resultat av något jag blygsamt vill påstå att jag har få övermän inom – att ramla omkull från stillastående.
Det var en sådan dag när varken motiv eller ljus samarbetade. I timmar hade jag halkat omkring på Långforsens is och försökt hitta någon komposition som inte skrek ”MEH” i mina öron. Än mer frustrerande var att omständigheterna var ganska goda. Det hade töat under dagen så isen var täckt av vatten vilket gjorde den perfekt för att reflektera solnedgångens färger. Men utan färger eller ljus fanns det inte mycket att reflektera. I valet mellan att stirra på himlens mulenhet eller att förlora mig själv i telefonen som elektronisk tröst valde jag det senare.
Faran med att hitta en intressant artikel – eller folk som har fel på internet – är att tidens gång förändras. Medan jag tittade bort en sekund (en kvart?) hade himlen rensat horisontens massiva molnbank och mot alla odds skapat förutsättningar för en solnedgång. En solnedgång som ägde rum precis nu.
Ivrigt svärande över min ouppmärksamhet slängde jag mig tillbaka ut på isen och drog iväg en exponering. Inte vet jag om det var den kinetiska energin från mitt springande eller om jorden helt plötsligt lutade lite fel, oavsett orsak ramlade jag lite grand och kom i mitt fall åt stativet i exponeringens sista sekunder. Turligt nog inte så mycket att kameran kraschade mot isen utan mer som en nätt liten knuff vilket skapade den effekt ni ser.
På fackspråk har effekten ett namn. ICM (Intentional Camera Movement), vilket är när fotografen medvetet rör kameran under exponering. Min teknik saknar namn men jag tänkte kalla den för typ CCM (Clumsy Camera Movement).
