”Det lät som ett skrik, det lät som ett rop”
Jag ber om ursäkt för det populärkulturella anslaget. Sju dagar in på en solovandring är det lätt hänt att man börjar sjunga för sig själv. I alla fall om man lyckas hitta en plats där man kan vara någorlunda ensam, vilket i ärlighetens namn sällan händer på sträckan Abisko – Nikkalukta.
Populariteten för denna vandring har inte riktigt nått Jämtlandstriangelns nivåer, men kan inte vara långt därifrån. Moderiktiga turister i prasselnya kläder trängs med ungdomsvännerna som i sin tur utbyter erfarenheter med de vana vandrarna inne på sin tionde vandring för året. Eftersom leden är rak och många också gör liknande dagsetapper börjar man efter några dagar känna igen med sina medvandrare. Särskilt de som gör stugturer får lätt känslan av att vara deltagare på en sorts kollektiv vandring med främlingar.
Mina kollektivkollegor på denna vandring var Andy och Yvonne från Zurich, Kjelle från Småland och föremålet för dagens anekdot. De sju dvärgarna. Första gången jag såg gruppen jag kallade de sju dvärgarna var när de passerade mig vid Abiskojaure. Den målande beskrivningen var helt given när de i ett snörrakt led marscherade förbi mig samtidigt som de i mina öron sjöng Heigh-ho, Heigh-ho Heigh-ho, Heigh-ho It’s home from work we go. De enda som fattades var yxor över axlarna.
(Här kan det vara på sin plats att påtala att de antagligen inte sjöng alls utan snarare ivrigt diskuterande någonting på ett språk jag inte förstod (spanska), men som jag redan nämnt många gånger förr; jag hemfaller åt förenklingar och stereotyper. I min värld var gruppen nu för evigt De sju dvärgarna och kommer så vara omnämnda i resten av denna text.)
De sju dvärgarna var vad som på engelska kallas en multigenerations-grupp. Min gissning en familj som åldersmässigt sträckte sig över tre generationer och som återspeglade sig i ledet. En ålderman i täten och barnbarn i tonåren längst bak. Min första insikt i vad som gjorde gruppen så notabel var deras matbestyr. Eftersom vi delade stuga, och därmed också kök, satt jag på första parkett när de sju dvärgarna skulle laga sin middag. De började med att helt ta över hela köket. Varje pryl tillgänglig från varje skrymsle plockades fram, studerades och fick någon sorts uppgift. Om det var för att tillreda sås, krossa örter eller tjäna som viktpress spelade ingen roll, bara den användes. Hjärnan bakom Operation Kökstjänst var åldermannen. Lång och smal med ansat grått skägg och en ”vaquero”-aura omkring sig, kompletterad av kniv i bältet och bredbrättad hatt, gav han order med militärisk precision och såg till maten kom på bordet, åts i en rasande takt, och lika exakt plockades undan. Trots all ordergivning var hN inte på något sätt den mest drivande i samtalen, Den rollen tillföll en några år yngre och mer rundlätt man som jag av något oklart skäl direkt förknippade med Sancho Panza. Och Sancho kunde snacka så öronen trillade av.
Helt ensam stod Sancho för över nittio procent av gruppens samlade ljudnivå. Eftersom jag inte talar eller förstår språket har jag ingen aning vad samtalen egentligen handlade om, men baserat på tonläge, kroppsspråk och gruppens uppgivna respons gissar jag att visdom om det allmänna världsläget och dess självklara lösningar var en av bärande del av innehållet. När sällskapet efter middagen förflyttade sig till sovsalen kunde man tro att köket nu var fritt fram och att övriga gäster skulle kunna föra egna samtal. Tyvärr bygger en sådan tro på en överskattning av hur ljudisolerad en fjällstuga längs Kungsleden egentligen är. De sju dvärgarna må ha lämnat köket men Sanchos röst skar genom väggar och först 21:00, när gruppen som ett trollslag tystnade, kunde övriga gäster få tillräckligt ljudutrymme för egna samtal. Av vilka majoriteten handlade om just de sju dvärgarna och vad man precis sett hända. Att säga att de gjorde intryck skulle vara årets underdrift.
Någon dag senare fick jag min andra insikt. Strax efter Sälka, vid Kouperjåkka, såg jag att de sju dvärgarna tagit över vindskyddet som finns på denna plats. Ett vindskydd som i praktiken egentligen är en nödstuga komplett med kamin och två utedass. Gruppen hade tillagat lunch – säkerligen med samma militäriska precision som alltid – och vi var kanske ett tiotal vandrare som nu satt utomhus och funderade på om vi skulle våga oss in och riskera tillfällig dövhet. Var och en för sig hade vi nog bestämt att det inte var värt risken vilket var varför vi satt där vi satt. Mina tankar kretsade kring det faktum att jag överlevt vandringen ”so far” och jag var osedvanligt nöjd med mig själv när jag såg ett av barnbarnen i gruppen ramla ut från vindskyddet i full fart mot utedassen.
Han sprang först in i det ena och sen lika raskt in i det andra innan han moloket släntrade ut, uppenbart bekymrad. Han rörde sig sakta tillbaka mot vindskyddet. Det krävs ingen magisterexamen i logik för att förstå problemet. När han kom lite närmare frågade jag om det inte funnits något toalettpapper. Han skakade på huvudet varvid jag erbjöd honom att låna den rulle jag alltid hade i benfickan vid vandring. För om ni tillåter mig en liten utvikning; det som verkligen skiljer nybörjare från någon som vandrat tidigare är hur förberedd man är på nödens lag. Ni kanske läser artiklar om hur man överlever i fjällen och tror att den kunskap som är mest efterfrågad bland svenska turister är hur man gräver en bivack. Nej, det är att hur man packar en ”poop bag” och hanterar ett toalettbesök utan toalett.
När barnbarnet såg toalettpappret i min hand och hörde erbjudandet sprack hans ansikte upp av lika delar lycka och lättnad. Han sprang tillbaka mot utedasset och kom inte tillbaka förrän tjugo minuter senare när han lämnade tillbaka återstoden av rullen och gick tillbaka in i vindskyddet. Ett par minuter senare kom hela gruppen ut. Jag har förstås inte en en aning om vad sagts därinne, men de hade uppenbart bestämt sig för att hälsa på mig. Ledda av åldermannen sträckte de fram sina händer. En aning nervös över Covid och om jag höll på att bli initierad i ett motorcykelgäng krävde situationen ändå att jag fattade de utsträckta händerna. Min trygghet låg i det icke oansenliga lager av desinfektionsmedel jag hade i min ryggsäck och att mitt namn är så oerhört vanligt att de inte skulle hitta mig igen utanför leden. Under hälsningsrundan uppfattade jag inte vad en enda en av personerna hette. Mina tankar var helt förlorade i hur absurd situationen var. Lägg till att jag hade en lång och en krånglig tankebana om utlåningen av toalettpapper kunde fungera som avancerad symbolik för en tagg i en tass så förstår ni varför jag glömde lyssna.
När de gick vidare satt jag kvar och funderade på om jag skulle se gruppen igen samma kväll vid Singi. Och om jag skulle kunna lista ut vad personerna hette utan att det var för uppenbart att jag inte lyssnat/glömt bort. Svaret på den första frågan blev delvis. Vi sågs igen vid Singi. När jag anlände och blev välkomnad med varm flädersaft av stugvärden kom de sju dvärgarna ut från nödstugan där de bodde. Jag säger inte att ryktet hade gått, men ryktet hade antagligen gått från de tidigare stugorna att det fanns ett sällskap som behövde eget boende för allas frid.
Efter en stunds småprat på bräcklig engelska fick jag frågan om jag ville äta middag med dem och kanske rent av slå följe på morgondagens etapp mot Kebne. Jag avböjde så artigt jag kunde med motiveringen att jag kände mig lite sliten och behövde nog en tidig kväll. När det gäller att slå följe var det så att jag var fotograf och behövde stanna ofta, så tyvärr. Det var nog bättre att jag gick själv. Men vi kanske skulle ses ändå. Det sista en förutsägelse som slog in med besked.
För visst sågs vi nästa dag. När jag tog dagens bild för att vara exakt. Jag försökte göra någonting av vad som i mitt tycke borde vara fantastiska förhållanden men det ville sig inte riktigt så jag blev kvar en stund och väntade på att ljus och moln skulle skärpa sig. Medan jag väntade såg jag att de sju dvärgarna också var där. Barnbarnet som lånat mitt toalettpapper var tydligen också fotograf – avslöjad av sitt vita teleobjektiv – vinkade åt mig från avstånd. De övriga i gruppen hade tappat något av de första dagarnas disciplin. Vad som då var ett snörrakt led var nu mer en utbredd klunga. Utbredd för att fronten satte av mot Kebne medan barnbarnet blev kvar med sitt vita tele. Eftersom ingen skärpning var i sikte tog jag mina sista bilder och gav mig också i väg. Eftersom jag var nu var del av en utbredd klunga såg jag mig själv som en del av de sju dvärgarna och gubbskrockade för mig själv när jag konstaterade att min roll var Trötter. Gruppen hade nu ett imponerade tempo. Avståndet ökade mellan oss när jag plötsligt hörde någonting. Det lät som ett skrik, det lät som ett rop och det kom från bakom mig. När jag vänder mig om ser jag att barnbarnet vinkar och ropar. Jag försöker förstå om det är mig han ropar åt eller åt de sina. Han fortsätter ropa. Jag ser inget annat alternativ än att lägga från mig ryggsäcken och springa tillbaka. Rädd att någonting hänt. Skrikandet tilltar och jag ser nu att barnbarnet hukar sig och det ser ut som han ligger ned. Bakom mig har gruppen också förstått att någonting händer och de springer också.
Jag kommer fram först. Barnbarnet står nu upp. Medan jag försöker hämta andan frågar jag vad som hänt. ”Min telefon, min telefon. Den är borta. Den var i fickan och nu är den inte där. Den är borta”. När jag hör hans ord händer två saker inom mig. Först lättnad över att ben är hela och att inget allvarligt har hänt. Sedan frustration över att jag sprungit det snabbaste jag kan över sten och mer sten för att någon tappat bort sin telefon. Gruppen har nu hunnit i fatt och i en strid ström av ord jag inte förstår förklaras läget, ögon himlas och en av männen som jag tidigare inte pratat så mycket med tackar mig för att jag sprang tillbaka, förklarar att de har läget under kontroll och önskar mig god vandring. Hans tonfall och blick säger mig att det inte är första gången barnbarnet har omgärdats av drama. När jag lämnar dem har de redan organiserat sin sökoperation. Åldermannen pekar myndigt, Sancho låter mycket och de övriga letar koncentrerat med blicken fäst mot marken. Själv går jag mot fjällstationen. Fortfarande i känslomässig dissonans. Men på bara några timmar har jag glömt vad som hänt och blir påmind först när jag springer på gruppen igen vid fjällstationen. Jag frågar barnbarnet om han hittade telefonen. Med samma skinande leende som när han fick låna toalettpapper håller han triumferande upp en iphone innesluten i ett handmålat skal fullkomligt översållat med bilder på en ung kvinna. Jag gratulerar honom och frågar om det är hans flickvän på bilderna. Han nickar och jag tänker att livet sällan är så enkelt som jag tror. En borttappad telefon kan nog inte jämföras med borttappade bilder på sin vän.
Vissa händelser förtjänar nog ett skrik, eller kanske till och med ett rop.
