Med ett visst mått av tveksamhet lutade sig de två tyska ungdomarna mot mig och frågade: När börjar bergen? Vi har vandrat tre dagar men inte sett några ännu? Jag tittade ut genom fjällstugans fönster där våra skandinaviska fjäll med Reaiddánjunni i spetsen försökte imponera och funderade över jag skulle svara. Med en beprövad insikt i att ingen gillar en oombedd föreläsning svarade jag: -Vad ni ser genom fönstret är vad som finns. Om en eller två dagar når ni Kebnekaise men det är mer av samma. Våra fjäll är egentligen stora kullar. För den som är uppväxt i Tyskland, särskilt runt Bayern, är det förstås inte hur man tänker sig berg.
Den undertryckta förelösningen om geologi, bergens ålder och hur taggiga alpina berg med tidens tand förvandlas till runda skandinaviska kullar låg på tungspetsen redo att välla ut vid lämplig uppföljningsfråga. Men ungdomarna verkade nöjda med svaret, sade tack och förklarade att de nog minsann misstänkt att det var så, men de hade ändå undrat eftersom ”alla” pratar om Kungsleden vilket fått dem att förvänta sig något särskilt utan att veta vad. Vi pratade vidare en stund om fjällvandringar, varför just Kungsleden och skillnader mellan förutfattade meningar och förväntningar. Ett enkelt samtal i en enkel stuga i ett allt annat än enkelt landskap.
