Det här är inte min bild.

Jag säger det från början så vi har det utrett. Förvisso var det jag som tog bilden, redigerade den och lade den på Facebook, men det var inte jag som hittade motivet. Det var en annan fotograf. Jag hängde på en sten i närheten och tittade längtansfullt mot den här platsen och isflaken. Instinkten sade mig att det fanns en bild här men tyvärr för mig fanns även en annan fotograf, som var där först.

Någon annan än jag kanske skulle ha gått fram och frågat om hen fick tränga sig emellan och ta en bild. Men jag är inte sån. Jag är mer typen som blundar hårt och hoppas att allting ska lösa sig magiskt utan att jag behöver interagera med människor jag inte känner. Nu är problemet med magi att det inte fungerar så jag får erkänna att det sällan löser sig som jag hoppats. Även om just denna dag visade sig vara ett undantag.

Undantaget inleddes med att jag satt på min sten och försökte använda telepati för att få fotografen på ”min” plats att flytta på sig.
”Du är klar” – telepatiserade jag. Ingen reaktion. ”Bilden är bättre 250 meter åt sidan” var nästa försök – vilket nådde samma totala avsaknad av framgång. Det är mig främmande att skada en annan människa men som tredje försök fokuserade jag – via telepati – en känsla av kissnödighet. Svår kissnödighet dessutom. Du är omgiven av rinnande vatten. ”Svårt, svårt kissnödig”.

Jag var så koncentrerad på mitt telepatiska uppdrag att det tog mig löjligt lång tid att inse hur väl det fungerade. Tyvärr på fel person dock. Med en grace som tagen från en cementblock gled jag av stenen och sprang i högsta hastighet mot närmaste buskage.

Ett par minuter senare, fortfarande något i chock av hur väl min telepati hade fungerat, stod jag utkliven från buskaget och kunde konstatera att telepatin nu var en total framgång. Fotografen på min plats hade gått. Således hade även det första telepatiska försöket fungerat. Förvisso hade fotografen tagit ljuset med sig men jag tänkte då inte kasta bort chansen nu när jag ansträngt mig så för att få den. I värsta fall finns Photoshop intalade jag mig själv när jag med raska steg tog mig till strandkanten och numera min plats.

När jag ställde upp kameran framför isflaken, så nära jag kunde från minnet av var den andra fotografen stod, var jag märkligt nöjd med mig själv. inte bara hade jag haft rätt att det fanns en bild här. Jag hade även, åtminstone i princip, bevisat att telepati fungerar.