Vissa dagar plågar man sig själv i tolv timmar genom snålblåst och regn för hoppet om en solnedgång. Och när hoppet uppfylls är all den smärta man gått igenom bortglömd. Stövlarna är vattenfyllda, fingrarna orörliga av kyla, näsan rinner konstant. Men det är ingenting man märker. Det är bara du, havet och solnedgången i er egen lilla filterbubbla.
Det är dessa ögonblick jag fotograferar för. Koncentrerad lycka i en exponering.
