[dropcap color=”#0a0a0a” boxed=”no” boxed_radius=”8px” class=”” id=””]V[/dropcap]i befann oss i Mt Raniers nationalpark. På väg över en liten bäck vid Myrtle Falls när min blick föll till vänster och jag såg bilden. Miljön var så perfekt arrangerad att utsikten kunde misstas för en kuliss.

Stenar som förgrund, vattenfall som mellangrund och som bakgrund tornade Mt Ranier. Jag stod som förstenad och såg på de femton meter som skilde mig på bron från stenarna vid vattenbrynet.

Anledningen till att jag inte i sedvanlig anda sprungit iväg hals över huvud vid åsynen av en möjlig bild var att jag förde en livlig inre diskussion. Mt Rainier är en nationalpark med två miljoner besökare om året. Skulle samtliga besökare lämna lederna skulle naturen slitas ut och berget mest likna ett grustag. Av denna anledning sitter det också skyltar, varningar och önskningar varannan meter i parken om att besökare bör hålla sig till lederna och inte trampa omkring i den känsliga miljön.

Inte för att det hindrade alla. På den lilla tid jag var vid Mt Ranier såg jag semesterfirare, familjer och helt vanliga backpackers trampa omkring på ängar bland vildblommor med selfiesticks. Och visst kan jag på ett sätt förstå dem. De flesta besökare är vid Mt Ranier en gång i sina liv. Då är det svårt att låta bli att föreviga ögonblicket.

Även om man borde tänka ett steg längre. Försöka hålla två tankar i huvudet på samma gång. Eller i alla fall inbillade jag mig det när jag stod förstenad med längtan i mina ögon och försökte avgöra vilken sorts människa jag vill vara. Vill jag vara mannen som sätter sina behov först i kön? Eller vill jag vara mannen som menar allvar med att han respekterar naturen? Hur mycket respekt är det egentligen att trampa sönder naturen för att ta en bild?

Det var inget enkelt beslut. Så mycket måste erkännas. Slutligen tog jag bilden från bron med en suck, väl medveten om att det bildmässigt sett var ett misslyckande. Jag hade dock ett fåfängt hopp om att jag skulle bli moraliskt kompenserad. Ni vet på det sätt en del människor kan framstå som osedvanliga självnöjda när de fattat ett moraliskt beslut.

Fast i mitt fall uteblev den moraliska kompensationen. I alla fall från början. Och vad värre var, jag avskydde det platta vykort jag fångat på minneskortets filsystem. Jag vägrade att ens redigera eländet. Den kunde gott få ligga i datorns innanmäte och skämmas över att inte vara den bild jag egentligen ville ta.

Den missade bilden förföljde mig i flera dagar. Vad som fick mig att gradvis släppa taget var en allt mer gryende insikt, en insikt som jag misstänker var min moraliska kompensation och som fick mig att fiska upp filen från datorn, redigera bilden och berätta den här historien.

Ska jag kalla mig mig landskapsfotograf måste jag respektera landskapet, även om det kostar en bild ibland.

[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]

Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]