Vissa dagar slutar det aldrig att regna.
Ni vet vilka dagar jag menar. Dagar där ett uttråkat regn faller och förvandlar världen till ett grått miljonprojekt.
Att under sådana dagar ge sig av på en 34 mil lång road trip kan för den oinvigde betraktas som en riktigt dålig idé. En sådan idé som hos partners och vänner framkallar en lätt ögonbrynshöjning följd av en fråga gällande hälsotillstånd.
Jag ställde mig själv frågan strax utanför Tierp. Jag försökte höra Ira Glass berätta om superkrafter (http://www.thisamericanlife.org/radio-archives/episode/178/superpowers), men Ira överröstades av mina vindrutetorkare som förgäves försökte svepa undan vattenmassorna som vräkte ned från himlen.
Ändå kände jag ingen ånger över att jag gett mig av. Jag visste att chanserna för en framgångsrik fotokväll var små redan när jag åkte. Jag hade sett vädret och molntäcket. Jag hade till och med studerat väderrapporter från fler än fem väderlekstjänster. Jag gav mig i alla fall. Saken är nämligen den att de bästa solnedgångar jag sett har aldrig ägt rum efter en dag med vackert väder. De har alltid skett efter en dag när det aldrig slutade regna. Som denna.
[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]
