Det finns en populär historia kring Gullfoss. I begynnelsen av 1900-talet ville en engelsk investerare köpa Gullfoss för att bygga ett vattenkraftverk. Han erbjöd Tómas Tómasson, bonden som ägde fallen, en betydande summa pengar. I ett citat väl lämpad för eftervärlden förklarade dock Tomas:”Jag tänker inte sälja mina vänner.”
Trots slagfärdigheten i citatet fick investerarna ändå hyra marken. Däremot lyckades man aldrig bygga något kraftverk. Anledningen till detta var Tomas dotter, Sigríður Tómasdóttir.Liksom sin far älskade Sigríður vattenfallen. Hon och hennes systrar tjänade som informella guider när turister från hela världen kom för att se vattenfallen. Sigríður drog också upp den första leden till Gullfoss. När Sigríður förstod att planerna på ett kraftverk skulle förstöra Gullfoss började hon föra en intensiv politisk strid.
Vid fler än ett tillfälle gick hon till Reykjavik, 120 kilometer enkel väg, för att protestera mot planerna och samråda med sin advokat Sveinn Bjornsson. Känns namnet bekant är det för att han sedemera blev Islands första president. Sigríður förde sin strid genom advokater, journalister och alla som ville lyssna. Vid ett tillfälle hotade hon också att slänga sig i fallen – något som blev vida omtalat. I vår tid skulle det nog ses som en dramatisk gest mer värdig en dokusåpa men det gjorde stort intryck på samtiden. Så pass att man lyssnade på vad hon hade att säga och tog det på allvar. Inte alltid en självklarhet för tidigt 1900-tal.
Om det var tack vare Sigríður eller inte spelar kanske inte någon roll, men investerarna fick aldrig något kraftverk byggt. Gullfoss ägs idag av Isländska staten och är ett naturskyddsområde. En försiktig beräkning gör gällande att över 250 000 människor om året besöker Gullfoss.
Det är många som hävdar att utan Sigríður skulle Gullfoss gått förlorat och det är därför det på platsen finns en minnesplakett över henne. På plaketten står det utan krusiduller: Sigríðu Tómasdóttir, Gullfoss räddare.
