”Ser ut som något för gillestugan.”
Ouch. Kritik svider. Även när den är välmenad. Kanske svider den också lite extra när vi någonstans innerst inne vet att kritiken är befogad.
Jag har hundratals liknande bilder i mina kataloger. Jag dras till dem. Det finns något i själva vägmotivet som tilltalar mig, som gör att jag inte kan låta bli. När mina vänner lämnar bilen och ger sig ut i landskapet för att fota den lilla bäcken som löper längs vägen står jag kvar.
”Du fotar väl inte asfalt igen?”
Rösten är välmenad och skulden jag känner är ärlig. Jag pratar så ofta om fotografi att jag ibland glömmer hur enkelt det kan vara. Att hitta ett motiv man tycker om och utan vidare krusiduller bara plåta på. Även om det är för gillestugan.
