Du har haft ett skitår sa min vän till mig. Privat, socialt, arbetsmässigt. Skit. Dubbelskit. Trippelskit.
”Tycker du?”, svarade jag lamt.
Social svensk norm säger förstås att ett dylikt påstående kan man inte hålla med om. Man ska fördra sitt lidande och vara lite blygsam. Har man ett brutet ben ska man le tillbakadraget och säga att man har ett fungerande ben kvar. Ett ben som går alldeles utmärkt att hoppa vidare i livet på.
Turligt nog är jag inte svensk så jag kan istället säga som det är. 2014 var på många sätt ett skitår med motgångar. Jag skulle till Island men hamnade på sjukhus. Jag saknar fortfarande en rad tänder efter två misslyckade operationer. Jag har lovat tonvis med saker jag inte kunnat hålla och jag inleder varje arbetsdag med att åka tåg – trots mitt högtidliga avlagda löfte att aldrig någonsin pendla igen.
Och det stoppar inte där.
Jag har fått en kamera stulen. En annan försvunnen. Min nyaste kamera lade av en morgon och tre av mina minneskort slutade fungera efter ofrivilligt bad. Min bil har en repad framskärm efter en dust med tysk husbil och jag har fått avslag på tre av de fyra jobb jag var säker på att få.
Är det då inte konstigt att jag utan omsvep kan säga att jag är lyckligare än någonsin?
Nej, faktiskt inte. Håll i hatten så ska Hippie Dave avslöja hemligheten. Det finns små saker och det finns stora saker. Om de stora sakerna går bra spelar de små ingen roll.
Så jag fick inte jobben och jag har en protes i överkäken. Bu-hu. Jag har kört 7000 kilometer genom fyra länder. Jag har stått vid randen till en vulkan på Island och sett vintergatan över Grand Canyon. Jag har grillat korv vid Höga Kusten och ramlat nedför Skuleberget (en liten, liten bit). Jag har tagit mer än 15000 exponeringar och fotat över 100 solnedgångar. Jag bor i ett hus och i min trädgård har jag en inneboende katt som hälsar på ibland.
Stora saker. Små saker.
Om jag vore livscoach skulle mitt första och enda råd vara att sortera ut vad som är vad.
