Det är nästan så jag skäms att erkänna det, men första gången jag skulle till Dyrhólaey körde jag vilse. Jag hittade själva stranden men jag begrep inte hur jag skulle komma på kullen som låg intill. Den där man får utsikt över stranden. Jag snurrade runt i någon timme innan surheten tog överhand och jag gav upp.
Jag bodde på ett gästhus vid den här tiden och nästföljande morgon beklagade jag mig vid frukosten över mitt bristande lokalsinne. Värdinnan lyssnade med ett halvt öra men de två brittiska gästerna tog mina problem på yttersta allvar. Med omsorg ritades det teckningar på servetter och efter ett tjugotal kontrollfrågor visade det sig att jag förstod. Sväng av på väg 218. Kör rakt fram. Sväng höger till fyren.
Värdinnan hade nu lagt ifrån sig tidningen. Med isländs klurighet sade hon till mig: om du tvivlar att du är på rätt väg, följ turistbussarna.
Jag förstod inte då vad hon menade men efter att ha svängt in på väg 218 förstod jag. Du är aldrig riktigt så ensam som du tror på Island. Hur öde du än tycker dig vara, nog fasen står det en buss med fotografer där.
