Jag önskar jag varit piggare när jag tog denna bild.

Jag önskar också jag bättre sett potentialen i den svarta sanden, det skrovliga taket och havet utanför. Jag önskar jag hade fullföljt mina initiala ide om att ha en person i grottmynningen för att ge förståelse för proportionerna. Jag önskar jag ägnat två minuter att räta upp kameran.

Men livet på äventyr är sällan optimalt. Ibland är omständigheterna helt enkelt sådana att man får göra det bästa av en svår situation och nöja sig med att bilden blev tagen överhuvudtaget.

Det var nämligen långt ifrån självklart att en bild skulle tas denna morgon. Jag hade checkat ut från ett högst opersonligt gästhus tidigare och hade 340 kilometers resa framför mig. Jag hade försökt fotografera denna strand kvällen innan men misslyckats kapitalt. Jag trodde egentligen inte denna morgon skulle bli bättre, men ville ändå ge det ett försök till.

När jag kom fram öste regnet ned som bara isländskt regn kan. Jag sökte skydd i den lilla grottan, eller håligheten om man är tekniskt lagd och försökte vänta ut vattenfallet från himlen. Medan jag väntade gjorde jag en utrustningskontroll och passade på att knäppa några bilder. Regnet gav aldrig med sig och efter en halvtimme gav jag upp och åkte vidare.

Jag förstod aldrig potentialen i platsen fullt ut och kanske är det vad som skaver i mig mest när jag nu sitter hemma på kontoret och skriver dessa ord. Jag försöker övertala mig själv att om jag hade förstått potentialen hade jag ägnat bilden mer tid. Jag skulle ha rätat upp kamera. Kanske hittat en annan vinkel. Försökt centralisera temat. Letat kurvor och kontrapunkter, allt det vi fotografer gör när vi försöker skapa en bild. Istället tog jag min idé – hey varför inte ta bild i bilden av havet genom grottmynningen – och utförde den slarvigt.

Jag försöker balansera min frustration över slarvet mot det faktum att jag ändå tog bilden. För hur besviken jag än är över resultatet så kom jag därifrån med en bild. En bild jag inte skulle vara så besviken över om jag ändå inte gillade den. Hur motsägelsefullt det än kan låta. Hur många dubbla negationer jag än slänger omkring mig gillar jag bilden jag tog, det är bara det att den kunde ha varit ännu bättre som skaver. Samtidigt vet jag mycket väl varför jag slarvade. Jag var för trött.

För att bli en riktigt bra fotograf måste vi lära oss att vara kreativa när det är som jobbigast. När sockret är slut, strumporna våta och regnet öser ned. Jag har kommit en bit på väg men allt som oftast konfronteras jag med ögonblick som dessa när jag missade chansen. Då får man ta klyschan i vacker hand, bita ihop runt plattityden och stoppa in minnet under lärande erfarenheter.

Varje upplevt misstag är förhoppningsvis ett förhindrat misslyckande längre fram.