Safe Travel i Island hade gått ut med en varning för extremväder. Undvik södra delen av landet. Kör inte bil utanför Vik och se upp för starka vindar vid havet.
Hade jag gjort ett bättre val än att köpa ett SIM-kort från Vodaphone hade jag säkert lyssnat. Som det nu var hade jag ingen aning om varningen. Jag märkte naturligtvis att det blåste. Jag fick vända bilen för att kunna öppna dörren utan att riskera att den slets av. Jag hade svårt att gå raklång utan fick huka mig. Sanden piskade mig i ansiktet trots att jag var 60 meter från stranden. Jag förstod dock inte allvaret. Som jag tidigare avslöjat trodde jag mig vara rutinerad efter höstar på Lofoten. Jag gick glatt ut på stranden men blev skräckslagen när en våg rusade 30 meter och kom i höjd med mina knän. Har ni aldrig sett en fotograf springlufsa i panik med full utrustning på ryggen och ett stativ i handen, missade ni chansen här.
När jag lyckats rädda mig från vågorna gick jag upp på en klippa som såg ut över stranden. Det blåste fortfarande för mycket för att kunna stå upp, istället kröp jag ihop bakom stativet och tog några bilden sittandes på huk. Motivet var enkelt. Havet och himlen.
Jag försökte fånga något som kunde visa havets vrede och himlens rörelse, svårigheten var förstås att när man är 20 meter ovanför havet är varje våg en liten dyning. Särskilt när man har ett vidvinkelobjektiv på kameran som förminskar allting lite till. Det tog över 20 försök att timingen rätt i bilden så resultatet var något som visade på rörelse.
Redan när jag tog bilden visste jag att slutresultatet skulle bli svartvitt.
Avsaknaden av färg förmedlar drama på ett sätt färg aldrig kan.
