Jag var egentligen på andra sidan byn utan kamera när jag såg regnet komma. En snabb kalkylering senare var jag på väg hemåt med andan i halsen. Medan jag tog ut stegen försökte jag räkna minuterna i huvudet. Gå hem: 9 minuter. Hämta kameran: 2 minuter, ut till bilen: 30 sekunder, starta bilen och köra iväg: 45 sekunder: köra till sjön: 3 minuter. Inta fotoställning: 1 minut. Summeringen vägdes emot beräknad tid till ”för mörkt”: 10 minuter. Utfallet blev inte vad jag hoppats. Jag försökte räkna om. Kanske kunde jag vinna tid om jag startade bilen och justerade speglarna under färd. Nya beräkningar, nya avvägningar.
Till och med när jag parkerade bilen och sprang de fem meterna till strandkanten försökte jag fortfarande intala mig själv att det fanns tid. När jag väl ställde upp kameran fanns det dock inga tvivel. Det var egentligen redan för mörkt och regnet föll fortare än vad jag hann torka av objektivet. Under normala omständigheter hade jag kanske kastat in handduken, men nu var det första månaden i nya hemorten. Jag kunde inte bara ge upp. Hur skulle det se ut? Vad skulle sjön tro om mig?
Så jag stod kvar.
Sju bilder hann jag ta innan regnet blev för kraftigt. Jag brydde mig inte om att ta ut minneskorten ur kameran utan det fick sitta kvar. Jag hade inga förhoppningar överhuvudtaget så när jag såg bilderna första gången häromdagen blev jag ändå lite glatt överraskad. Det är inte några av mina bästa bilder, men det är mina första bilder från min nya hemstad.
Jag tror jag kommer trivas här.
