jag var rädd att ramla omkull. Vågorna svepte in över mina fötter och mina kängor var för länge sedan genomdränkta. Trampade jag lite med tårna kunde jag åstadkomma det skvischljud barnen är så förtjusta i.
Jag spjärnade emot allt jag hade när våg efter våg slog. Ändå hade jag inte vett nog att kliva av det glashala stenparti jag stod på. Jag kunde känna hur vattnet drog i stativet medan jag försökte hålla tillbaka. Mina ben var placerade i någon form av avancerad semi-spagat och jag försökte balansera kroppsvikten genom att konsekvent skrika till vågorna att ta det lugnt.
Vilket jag egentligen inte ville.
Jag ville ha vågor och vind. Det var därför jag var här. Just nu kändes det dock som jag tagit mig vatten över huvudet och det var risk att just det uttrycket löpte risk att bli bokstavligt. Ändå stod jag kvar. Längtan efter bilden övervägde mardrömmen om att tappa kameran i vattnet. ”>Bara en bild till, en till. när vågen slår över den stenen…” Jag uppfann tio nya ursäkter i minuten för att stå kvar tills jag slutligen tappade fotfästet.
Turligt nog klarade sig kameran sig. Med den grace en medelålders överviktig man besitter satte jag mig pladask på rumpan. Triumferande höll jag stativet i höger arm nästan rakt upp medan olika vävnadsdelar försökte signalera till huvudet att någonting hänt i ryggslutet. Medan vågorna sköljde över mig försökte jag stilfullt kravla mig ned från stenarna ut på stranden och spela oberörd fall någon skulle ha sett mig. Väl på stranden förbannade jag min dumhet och lovade att aldrig mer ta en sådan onödig risk. Jag kunde ha tappat kameran i vattnet och vad skulle jag ha gjort då? Jag gav mig själv en rejäl utskällning när jag plötsligt fick syn på ett annat stenparti där vågorna slog nästan helt över.
Jag tystnade så gott som omedelbart. Med nollställt minne och stirrande blick sprang jag med klafsande steg rakt ut på nyupptäckta stenpartiet. Med fötterna placerade À la seconde började jag om.
”Bara en bild till…”