Jag skriver ofta om konflikten jag känner mellan bilderna jag borde ta och bilderna jag vill ta. Den eviga inre striden mellan vem man vill vara och vem man egentligen är.
Ibland när jag går på föreläsning och nickar till efter det 700:e nämnandet av personlig stil funderar jag på vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte ta mitt fotograferande på allvar? Varför kan jag inte lära av Johan Rehborg vad som är riktigt fotograferande?
Jag lovar mig själv att genast bättra mig. Jag ger mig själv läxor. Kvadratiska bilder. Endast använda ett objektiv. Svartvitt. Fundera över vad du vill säga. Storytelling Dave, håll koll på din Storytelling.
Och jag är alldeles uppfylld av rättfärdighet och ambitioner. Nyinköpta böcker pryder badrumsgolvet och min ipad har upplåtit megabyte åt allvarliga ambitioner. Jag är snubblande nära att köpa en rutig skjorta och svartbågade glasögon men inser att det finns gränser även för Chase Jarvis wannebees.
Så övertygad är jag om mitt kommande liv att jag inte märker hur jag parkerat bilen på autopilot, hur jag nu står mitt på myren och fotograferar den dramatiska himlen med bultande hjärta. Fjärran från Storytelling, rättesnören, personlig stil och gud vet alla dogman fotosidan.se hittat på att man ska följa. Jag står på en myr i Norge och inser vad jag borde insett från början.
Bilder ska man ta för sin egen skull i första, andra och sjuttonde hand. Vill ta man bilder man inte tycker om för att imponera på fotografer man inte gillar har man glömt första huvudregeln för livet.
Det är kort.
