Efter en dust med curlinghallens is och min egen smidighet har jag varit förhindrad att ta några långa promenader de senaste månaderna. Det har mest blivit att jag hängt i mitt eget närområde, vilket på intet sätt varit något större nedköp, det måste betonas, men jag har ändå saknat Färnebofjärden som är min hemmapark. Turligt nog hade vintern väntat på mig så när jag väl återvände visade sig parken från sin bästa sida. Visst kunde solnedgången ha varit något mer färgrik och jag kunde undvikit att klampa igenom isen vid strandbrynet men överlag var det en riktigt bra dag och ett visst mått av motgång behövs för att uppskatta livet.
Bilden är ännu ett exempel av lågt hängande frukt men det är vad Färnebofjärdens Nationalpark förtjänar. Det är precis såhär bildskönt och jag rekommenderar alla att besöka parken vid tillfälle. Varför inte tillsammans med mig på någon av sommarens promenader?
