För ovanlighetens skull hade jag en idé när jag för sjätte helgen i rad åkte ut mot Morga Hage. Min idé var att jag skulle fotografera solnedgång genom vass. När jag satt i bilen och visualiserade detta verkade som en oerhört bra idé. Så pass bra att jag satt och smånynnade på ”I drive your truck” av Lee Brice (Vad ska jag säga, jag har en countrysjäl.). När jag lämnade Uppsala övergick jag till att skråla Happiest Girl in the whole USA – eh, ja. Ska vi lämna det utan kommentar kanske – och när jag väl körde in på parkeringen vid Morga Hage hade jag avancerat upp till Always on my mind.
Jag nynnade vidare under promenaden ned mot vattnet men när jag väl nådde vassen slutade jag abrupt. Min visualiserade bild fungerade inte alls i verkligheten. Dels var vassen tämligen gles och ful, men vad värre var, själva isen jag skulle stå på hade försvunnit. Den hade inte smält, så varmt var det inte, men isen hade tryckts upp till en cirka 80 cm hög vall.
Det finns säkert en klok förklaring till varför det blir såhär men nu var det bråttom. Jag hade i vanlig ordning velat fram och tillbaka om jag skulle åka eller inte. Nu var klockan kvart i solnedgång och jag hade ingen plats att fotografera. Efter fem minuters letande hittade jag en frusen vattensamling jag kunde använda som förgrund. Jag slog mig ner, öppnade en burk cola och försökte hitta någon form av inre ro innan jag började ta bilder. Jag gav förstås upp det efter 14 sekunder och började knäppa bilder istället. Ro är inte min bästa påse chips.
Det var inte förrän jag kom hem och importerade bilderna till datorn som jag insåg att jag igen följt mitt typiska mönster.
1) Jag planerar konstnärliga abstrakta bilder.
2) jag hittar något problem med den konstärliga bilden.
3) Jag tar istället bilder av stora himlar och solnedgångar.
4) Jag mår bra och blir glad.
Vad kan jag säga. Det är i min natur. Jag är en vykortsromantiker.
