Norrsken är en skygg sak. Man kan inte tro det ibland då det vräker på i Wagnersk anda. Ni vet, när himlen fylls av intensiva grönlila toner. Fjälltopparna ser ut att bada i radioaktivitet och alla öppna vattendrag får ett tydligt sken av avund över sig. Bombastiskt så det förslår och ungefär lika diskret som Lady Gagas kostymer. Ändå är det inte Norrskenets sanna natur.
Dess sanna natur upptäcker man snarare vid tillfällen som detta. När Norrskenet gömmer sig bakom mammas molns kjolar och är för blygt för att komma fram. Man står nedanför och anar att det finns där, det syns lite vagt men inte tillräckligt för att urskilja några drag.
Det är där kameran är vår bästa vän. Med långa exponeringar kan vi upptäcka vad som fanns men inte riktigt ville visa sig.
Vi kan se Norrskenet som det väna skådespel det är.
