Play (Nordvända Kusten, Uppland. September 2015)


Det var inte mycket till vågor denna dag. Vilket på sitt sätt matchade himlen för den var ungefär lika intetsägande den.

När jag kom fram till stranden fanns det redan en annan fotograf där. Vi stod med några meters mellanrum och tittade ut över vattnet. Framför oss fanns ett litet stenparti stort nog för en fotograf, men alldeles för litet för två. Melodramatiska tankar ligger alltid nära min personlighet så en av mina första tankar var om vi skulle tvingas utkämpa en bitter kamp till döden om vem som skulle få stå på stenpartiet. Turligt nog har jag med åren slipat ner melodramat inom mig så jag landade slutligen i en mer socialt anpassad nivå av kamp. Försten vinner.

Som en inledning försökte jag få ögonkontakt med den andre fotografen. Efter ett kort hej vek hans blick undan. Eftersom jag nu gjort vad jag tyckte var socialt nödvändigt klev jag ut på stenpartiet.

Försten vinner.

Vågorna var fortsatt inget vidare. Inte heller ljuset. Samtidigt kunde jag inte gärna kliva tillbaka när jag nu vunnit kampen om stenpartiet. Jag satte mig med kameran i knät och låtsades studera vågorna.

Den andra fotografen stod kvar på stranden. Han pekade kameran längs strandlinjen. Jag kunde inte se vad han försökte fånga men gissade att det var vågorna. Jag slutade låtsas och försökte få till någonting jag också. Ingen framgång. Jag fick ingen riktig ro inom mig. Utan att egentligen ha gjort något socialt fel kände jag mig ändå som en riktig skitstövel. ”Försten vinner”, muttrade jag för mig själv. Vilket nonsens. Precis den typen av armbågande jag irriterar mig så mycket på. Viljan att komma först lämnar en dålig smak i munnen hos oss andra.

Till sist resignerade jag. Det fanns bara ett sätt att få ro. Jag klev ner från stenpartiet och gick fram till den andra fotografen. Jag frågade om han ville fotografera från stenpartiet eller kanske ut mot det. Jag föreslog att vi kunde turas om.

Han såg på mig och svarade ett artigt nej tack. Det stänkte för mycket från vågorna.

Jag blev helt paff. Stänkte för mycket? Vi är vid havet. Vi fotograferar vågor. Stänker för mycket? Han pekade mot sin kamera. Inte vädertätad.

Jag skulle precis hålla ett förmaningstal värdig valfri frikyrka om vikten att vara extremt nära när man fotograferar kustlandskap när jag avbröt mig. En känsla från Island omfamnade mig. Känslan av hur min nya kamera en morgon inte startat. Fuktskadad stod det på reperationsrapporten.

Med truten effektivt igentäppt av minnesbilden lommade jag tillbaka mot, numera, mitt stenparti. Jag var fortfarande inte helt nöjd med situationen. Känslan av att vara en skitstövel släppte inte riktigt. Jag gick tillbaka till den andre fotografen igen. Jag berättade att jag hade fryspåsar och gummisnoddar med mig. Om han ville kunde han få en påse. Det var inte fullskaligt stänkskydd men ganska bra.

Han log överseende mot mig när han återigen avböjde. ”Om du är säker”, försökte jag få fram innan jag igen lommade tillbaka. Jag kände mig en aning generad. Som om jag försökt skaffa mig en kompis och misslyckats. Och med genans kommer alltid ett visst mått av indignerad ilska. ”Jaha, passar det inte så ska jag inte truga”. Mitt lommande var nu ett marscherande. Havet började ackompanjera mig. Vinden tlltog. Jag ställde mig på stenpartiet och fotograferade mina vågor. Vid två tillfällen fick jag rädda kameran genom att hålla stativet över mitt huvud samtidigt som allt under midjan dränktes av vågor. Stänker för mycket! Ha, det ska S-T-Ä-N-K-A.

Genomblöt och med vatten i stövlarna gav jag slutligen upp. Jag drog mig mot trädlinjen för att tömma stövlarna innan jag gick tillbaka till bilen. Samtidigt som jag tömde andra stöveln kastade jag ett öga bakåt för att se var den andra fotografen tagit vägen. Mina ögon skannade av stranden innan jag fann honom, mitt ute på det stenparti jag precis lämnat! Så mycket för den icke vädertätade kameran.

Jag kom av mig och ställde ner min bara fot på marken. Antagligen var det både kallt och stenigt men jag märkte ingenting av det. Min blick var fastnaglad på den andre fotografen och en enda tanke, lika klar som vatten, ekade i mitt huvud.

Herre på täppan. Herre på täppan.

By | 2015-11-08T14:41:54+00:00 november 8th, 2015|Rossholm, Uppland, Vågor|0 Comments