Veil (Rossholm. Juli 2013)

”-Varför säger du att du är landskapsfotograf när du bara tar kustbilder? Borde du inte kalla dig kustfotograf?”

Frågan kom som en pisksnärt. Jag försökte lamt invända men det slutade mest vid att jag sade ”öh” och ”va” om vartannat i en minut eller två. Jag hade inte varit beredd på frågan och jag var följaktligen inte heller beredd på insikten. Efter att ha flytt lokalen slog jag mig ner vid datorn och gick igenom bilderna på bloggen. Förfärad över resultatet gick jag igenom bilderna på Facebook, Google Plus, mina hemliga gömmor på lokala hårddiskar. Överallt där jag har någon form av bilder. Mina eböcker, bilderna på telefonen. Rubb som stubb. Likt en avslöjad spion i en film från 80-talet greps jag av en allt större panik tills jag slutligen nådde insikten att det var sant. Jag ska inte säga att det var i Kevin Costners dramatiska anda jag slängde händerna över huvudet och sade: ”The Jig is up”, men det var inte långt därifrån.

Jag slet tag i fotoväskan, fast besluten att nu ska jag fotografera riktiga landskap. intima landskap utan horisont. Sälja min Nikon och köpa en gammal Hasselbladare med film som är omöjlig att få tag i. Jag ska stå mitt i den tätaste skogen med en 65-kilos koloss till kamera och försöka exponera förmultnade trädstammar. Alla dessa tankar sprang maraton i mitt huvud under hela bilfärden ut till Upplandskusten. Väl framme hade tankarna sprungit sina 42 195 meter och somnade, tacksamt uttröttade, när jag min vana trogen ställde mig på de solbelysta hällarna och såg ut över Bottenhavet.

Kustfotograf?

Kustfotograf!

Jag gillar det.

By | 2013-07-23T11:38:54+00:00 juli 23rd, 2013|Uppland, Veckans bild|0 Comments