Igen vågade jag inte gå över bron.

Jag stod där. Vid brofästet för den tredje bron i Gysinge. Den stora över fjärden. Jag stod där och tog ett, två, tre steg ut innan jag stelnade till. Det var snö på bron så man såg inte gliporna som fanns där. Däremot kändes de. Jag satte ner foten och istället för att fastna några cm ner mot träbeklädd snö sjänk foten genom snön utan stopp. Mitt hjärta stannade, jag drog upp foten och provade lite längre fram. Där fanns en bräda under snön. Jag kunde förlytta vikten och ta ett halvt steg till.

Jag gjorde så en stund.

Stunden kändes som tjugo minuter men kanske var det bara två. Jag vet uppriktigt sagt inte. Min hjärna var så upptagen av att formulera dödsångesten i ord att jag tillfälligt förlorade förmågan att skapa närminnen. Kanske tog jag sammanlagt tio hela steg innan jag slutligen insåg att hela företaget var hopplöst och vände om.

För att inte känna mig helt misslyckad övertalade jag mig själv att jag bestämt mig att för att fotografera vid just brofästet. Snöfallet hade tillfälligt slutat och det fanns en liten lucka i himlen där himlen visade sig. Jag satte upp min kamera på stativet och hann ta en handfull bilder innan snöfallet började om. Jag försökte torka av objektivet mellan bilderna men snön var snabbare än min slutartid.

När jag satt i bilen på vägen hem funderade jag över hur just dessa bilder blivit. Jag är alldeles för luttrad för att inbilla mig någonting innan jag slutligen har importerat bilderna till datorn. Jag tillbringade världens vackraste morgon i Abisko en gång. Jag tog över 50 bilder och var övertygad om att var och en var ett mästerverk som omedelbart skulle nå ”popular”-status på 500px. Den bittra sanningen var att jag hade 50 mediokra snapshots vilka inte på något sätt gjorde morgonen rättvisa. Inte någonstans. Jag hade varit så upptagen av skönheten i himlen att jag glömt kompositionen.

Jag var lite rädd att jag gjort samma sak här. Och det hade jag också. På några av bilderna. Andra var bättre, bland annat denna. Även om det finns tekniska brister tyckte jag mig ha fångat den känsla jag hade när jag stod vid bron. Lite skamsen över att inte ha vågat genomföra vad jag föresatt mig är jag nog fortfarande men bilden är en god tröst. Himlen är dramatisk. Det är vinter. Vattnet har frusit till och solen går ned ungefär där jag hoppats.

Det vore nog förmätet att begära mer.