Island och jag är i en relation.

I korthet är relationen att jag försöker ta bilder medan Island jäklas på alla möjliga sätt hon kan. Oftast med enkla medel som knott och väder, men det har även förekommit vulkanutbrott, stenras och legionella. Det finns liksom ingen återhållsamhet från hennes sida att ta fram det tunga artilleriet om andan faller på.

Vår relation är inte monogam på något sätt. Dagen jag tog denna bild mötte jag säkert tjugo personer som försökt gå till foten av Haifoss och råkat ut för Islands första attackvåg – knott. Och jag menar råkat ut för på det sätt bara Island kan erbjuda. En miljard knott bildar ett moln som följer dig i tid och evighet vad du än försöker göra åt saken. Du kan försöka dra tröjor och jackor över huvudet för att skydda dig själv. Du kan trippla antalet kepsar, ha dubbla halsdukar, bränna rökelse i form av thermacell och ägna dig åt all svart magi du kan men inget hjälper. Knotten finns i dina ögon, i dina öron, i din hals och i din själ.

Det är alldeles förfärligt.

Tills det inte är det.

Förändringen sker gradvis. De mentala sammanbrotten, vilka tidigare utbrutit varannan minut, börjar mildras av utsikten och blir färre. Vattenfallen dundrar i bakgrunden. Det turkosa smältvattnet forsar förbi. Sakta blir man mer och mer omedveten om molnet av knott. Andra saker tar överhand. Mekaniskt torkar man ögon och petar öron medan den isländska naturen översvämmar ens sinnen. Man ser kompositioner att prova, hörn att utforska, förgrunder att placera. Kameran tas ur ryggsäcken och tio minuter senare är man helt omedveten om knotten och man kan säga att relationen är fungerande, på gränsen till lycklig. Man mumlar kärleksord och lovar att alltid komma tillbaka. Man viskar att vackrare vyer har aldrig setts. Man lägger kameran i väskan och börjar gå tillbaka mot bilen. Men nu är knotten tillbaka. De är i ögonen. I näsan. Öron. Mun. Överallt. Svetten rinner, allting är bara uppför, uppför och uppför. Mer knott. Mer uppför. Mer knott. Mer regn. Mer vind.

Det är alldeles förfärligt.

Väl tillbaka i bilen säger man att den här relationen är över. Aldrig igen ska jag utsätta mig för detta. Alla semestrar i framtiden ska vara på lokala kaféer med bullar och kaffe. Känner jag mig extra snäll mot mig själv kanske till och med en muffin. Hela färden tillbaka är det vad som finns i mitt huvud. En kanelbulle, en kaffe, inga knott. Perfekt. Tanken släpper inte. Jag borstar tänderna, släcker lampan, lägger kudden tillrätta. Mina ögon är slutna och planen för morgondagen är bestämd och klar. Det enda osäkra är om jag ska ta en halv sockerbit i kaffet eller inte.

***********
Tills jag nästa dag finner mig själv på Haifoss parkering med dubbla halsdukar och en buff uppdragen över näsan.Vad är väl en kaffe på ett cafe när det finns ett vattenfall i en ravin att fotografera?