Att skriva när man inte vill känns som att klämma vatten ur en sten. Scenen är uppställd, mikrofonen är påslagen men det finns inget att säga. Inga ord av betydelse. Man ser ut över sin publik, harklar sig lite och lämnar scenen utan att ha sagt någonting. Inte för att man inte hade något att säga, utan för att man inte hittade formen för hur man skulle säga det.
Vad jag skulle vilja säga är att här är en bild jag tog i Funäsdalen när jag inte hade lust med någonting. Jag gick runt sjön, vars namn jag glömt, och letade bilder när det plötsligt slutade blåsa vilket innebär vattenspeglar! Med iver slängde jag upp kameran och hann ta kanske 5 bilder innan vinden kom tillbaka och förstörde.
Men stenen släpper inte igenom något vatten. Jag hittar inte formen för hur jag ska berätta. Det blir liksom tjugofem bisatser till varje huvudsats som ett slags ”vet du”-barnspråk fast för vuxna. Så i dag nöjer jag mig med att posta bilden utan anekdot, berättelse eller mening.
