Ia Genbergs bok Detaljerna kan vara det bästa jag läst på flera år. Så bra att jag allvarligt funderade på att lägga ned hela min blogg. För när Ia låter en av sina karaktär ondgöra sig över anekdotens bedrägliga natur: en början, en mitt och en knorr, vilket i karaktären Nikkis syn, strider mot all autenticitet ryckte hon bildligt talat mattan undan hela mitt författarskap.

Som krönikör är jag beroende av en en viss dramaturgisk frihet i mitt återberättande men hur skulle jag komma förbi Nikkis avslöjande insikt?

Efter att ha läst boken vågade jag inte skriva en rad på veckor. Rädd att bli dömd av andra läsare som också läst Nikkis utbrott och direkt tänkt: ja just det, den där Dave… (Jag anför också detta som bevis på min egen självupptagenhet)

Så, idag skriver jag ingen anekdot. Idag berättar jag om en bild från en plats jag passerat många gånger men aldrig lyckats ta en bild från. Platsen ligger precis intill riksväg 84 några km från norska gränsen. Den här dagen bestämde jag mig för att det måste helt enkelt finnas en bild gömd här, och idag skulle den hittas. Således vandrade jag upp och ned längs ån i timmar. Genom buskage och nedför slänter stångades jag med omedgörligt ljus, skriande brist på förgrunder och en allt mer tilltagande frustration. Om det fanns en bild var den otroligt väl gömd i den snåriga björkskogen. Till sist gav jag upp och erkände mig besegrad. Inte bara var mina händer såriga av all sly, mitt humör var så lågt att även om det skulle dyka upp en enhörning med tillhörande regnbåge skulle den antagligen inte fastna på minneskortet.

Med bara något tiotal meter kvar till bilen gav jag platsen en sista blick. Solen stod nu rätt för att lysa upp lövverket framför mig och jag tänkte att det går väl att misslyckas med en bild till när jag misslyckats med så många innan. Efter lite testande med slutartider och kompositioner packade jag ihop och åkte iväg. Resignerad och förvissad om inget av bestående värde fastnat på minneskortet, fast samtidigt också gryende hoppfull om att någon av de sista bilderna kanske skulle vara något.

Mer autentiskt än så här blir inte historien. Jag gjorde ett försök, förlorade humöret, gav det en sista chans och fann mig till slut relativt nöjd med resultatet. Ett mönster som i ärlighetens namn upprepas alldeles för ofta för att det inte ska vara en medveten strategi. Till skillnad från karaktären Nikki finner jag dock inte mönstret bedrägligt. Bara frustrerande.