Det finns ingen rättvisa i världen. Ingen för räkning över vilka oförrätter du råkat ut för. Jag tänker att du bör känna till det när du rasar i vandrarhemmets matsal som ett sårat småbarn.
Du är i medelåldern, yrkessoldat till yrket. Det senare känner vi till för du har inte talat om något annat de senaste trettio minuterna. Ska jag vara helt ärlig så är det inte kanske så mycket som yrkessoldat du framhävt dig utan mer som världens räddare. Den på vars axlar alla viktiga uppdrag vilar.
Ölburkarna framför dig är snart tillräckligt många för att bygga ett torn. Ett torn jag tror kvinnan vid ditt bord skulle vilja klättra upp på och slänga sig ifrån. Vissa människor är tydliga med sina uppfattningar. Hon är en sådan. Jag trodde först att din svada som så tydligt irriterar henne var avsedd som uppvaktning, denna primitiva drift som styr så många handlingar i våra liv, men eftersom mannen vid hennes sida uppenbarligen är hennes partner undrar jag hur bra din förmåga att bedöma saker egentligen är? Det går lite stick i stäv med berättelsen om hur du förhindrade ett inbördeskrig i Norge under en NATO-övning. Nu berättar du om hur ditt uppdrag är att avveckla all militär. En värld utan soldater är målet för alla soldater säger du samtidigt som du sneglar över axeln för att se om någon har hissat flaggan och börjat spela nationalsången.
Det har de inte.
Din vän har jag inte nämnt ännu. Den fjärde personen i kvartetten runt bordet. Han sitter bredvid dig med blicken ut genom fönstret. Han deltar inte i samtalet. Min gissning är att han hört dig säga samma saker många kvällar förut.
Du har gått över till hur orättvis världen är. Ditt sällskap börjar skruva på sig lite tydligare. Tydligen har du inte noterat att de försökt avsluta samtalet en längre tid, den svenska artigheten förbjuder någon att gå från bordet i förtid. Du börjar gå in i detaljer om hur saker ska lösas. Det är den sedvanliga slaskretoriken i förenklingarnas tidsålder. Alla har fel utom du. Alla ljuger utom du. Alla sover utom du.
Jag är inne på min andra kopp kaffe där jag sitter två bord bakom. I början låtsades jag redigera bilder när jag överhörde ert samtal. Nu stirrar jag fullt öppet. Vilket för övrigt hela matsalen där vi sitter i Abiskos vandrarhem gör. Din ljudvolym är som dragen genom en Marshall-förstärkare. Jag undrar hur det kom sig att ni sitter vid samma bord. Ni har ingenting gemensamt. Det är tydligt att kvinnan och mannen som hör samman är djupt obekväma med hur middagen blev. De växlar blickar och tittar på klockan. Du bygger ditt ölburkstorn. Din vän tittar ut genom fönstret. Slutsatsen jag landar i blir att ni träffades i skidbacken och att någon, du?, föreslog en gemensam middag som den svenska artigheten inte kunde säga nej till.
Du har förlorat dig i ännu en utläggning om hur saker borde vara när du som av tanke får för dig att fråga vad kvinnan jobbar med. Det är första gången under mitt tjuvlyssnande jag hör dig intressera dig för någon annan. Hon svarar att hon är läkare. Det är ett svar du inte är beredd på. Din position som den med mest ansvar kring bordet vacklar. Du blir tyst. Befriande tyst.
Men inte så länge. Med en viss elegans, det medger jag om än motvilligt, plockar du upp tråden igen och säger att då jobbar ni ju med samma sak. Ni räddar liv. Takten i ditt tal ökar. Du vill nog förhindra att någon säger emot dig när du drar igång ett högst förvirrat cirkelresonemang. Din poäng är att alla krig startas för att rädda liv som skulle förloras om någon annan startade krig. Kanske tror du att hon ska hålla med dig. Att hon ska berömma dig för dina insikter. Att ni tillsammans gör skillnad.
Vilket vore fel. För hon säger ingenting. Den svenska artigheten har tagit slut. Hon säger ingenting om läkarens roll att tejpa liktornar och begära provsvar. Hon överdramatiserar inte sina insatser på akutmottagningar. I stället ser hon dig och din vän i ögonen och säger godnatt. Paret som hör ihop reser sig och går. Tyst sitter du kvar.
Fast inte heller nu särskilt länge.
Du vänder dig till din kompis och nu börjar du berätta om vad det är för fel på folk. Särskilt på det par som precis lämnat bordet. Otrevliga jävlar säger du med eftertryck. Det är som vanligt, förklarar du mer för ölburken än din kompis. Svordomar tar allt större plats bland dina ord. Bilden du målar är den av en vanlig, enkel man som omständigheter tvingat till att vara den motvilliga hjälten. Fast ingen annan tycks se det. Det gör dig förbannad. Riktigt förbannad. Stegrande ilska sköljer över dig och ditt torn av ölburkar åker ner på golvet. Kanske drabbas du av dåligt samvete? Med något för svajiga steg vacklar du efter burkarna och slänger dem i soptunnan. Med ett nöjt flin på läpparna över hur du nu räddat matsalen från ölburksattacken meddelar du din vän på andra sidan rummet att du ska gå på toaletten och att alla, precis alla, på det här vandrarhemmet kan dra åt helvete. Hjälpt av att matsalen har självstängande dörrar blir din sorti inte fullt så dramatisk du antagligen har önskat. Din vän ser ut genom fönstret igen. Vi andra återgår till våra bestyr. Det är torsdag i Abisko och jag önskar att du kunde läsa våra tankar. Att överdriva vår viktighet är mänskligt. Att vara oumbärlig är ett önskat tillstånd. Vi förstår det. Ingen klandrar dig för att vara en människa. Bara för att vara en skitstövel.
