Den 28:e mars 1941 fyllde författaren Virgina Wolf sina fickor med sten och gick ut i floden River Ouse. Hennes kropp hittades först tre veckor senare.

Detta är vad jag tänker på när jag står här vid Rossholm en sen kväll i maj. Jag har ställt mig i vattnet balanserades på hala kullerstenar. Vågorna slår över mig och rinner innanför stövelskaften. Jag knäpper av bild efter bild och försöker tajma vattnets mönster samtidigt jag funderar på Virginia Wolf. Jag vet att på hennes gravsten står skrivet ”The waves broke on the shore.” Sista raden från hennes roman ”The Waves.” Annars vet jag i princip inget om henne.

Hade jag suttit hemma hade jag antagligen googlat namnet. Läst på om de romaner hon skrev. Hennes kamp mot sig själv. Hur mentalsjukdomen återvände och blev för tung att strida emot. Men står man i havet är det svårt att googla. Så mina tankar blir mest gissningar. Av något skäl förknippar jag Virginia Wolf med Karin Boye. Kanske är det självmordet? Kanske är det deras böcker? Stråket av vemodet som präglar deras texter. Men det sista är inte sant vad gäller Virginia, det vet jag någonstans. Samtidigt väljer jag att ignorera den eventuella sanningen. Jag tar bilderna ikväll. Jag väljer tankar. Sambandet mellan Boye och Wolf är mitt att spekulera kring. Jag bestämmer mig för att bägge var olyckliga. Nya vågor slår över stenarna framför mig. jag fortsätter knäppa.

Väl hemma går jag igenom bilderna jag tog under kvällen. Jag försöker hitta den som mest fångar vad jag tänkte på under kvällen. Ett pretentiöst ord är process. En process där jag försöker hitta bilden som är mest lik den känsla jag hade under kvällen. Min dator är långsam. Avsaknaden av sponsor gör att utrustning alltid vägs emot flygbiljetter, ett val flygbiljetten alltid vinner. Tålmodigt klickar jag mig igenom bilderna medan diskarna tuggar. Det är flera hundra bilder. Vågfoto fungerar på det sättet. Eftersom varje våg som slår in bildar nya mönster är det alltid värt att ta nya exponeringar. Och på en kväll blir det många vågor.

Till sist bestämmer jag mig för denna bild. Jag processar den snabbt. Nästan lite slarvigt. Jag har slutat att använda objektivkorrigering. Det steget skippar jag. Lite mer tid läggs på korrigering av sensorfläckar och vattendroppar. Fem minuter senare är jag klar. Jag slår upp bilden i helskärmsläge på monitorn. Hello Virginia säger jag tyst.

Nästa steg blir att hitta Karin.