De två första veckorna för jag dagbok. Jag gör det noggrant och metodiskt. Flera gånger om dagen skriver jag in vad jag gör, vad jag har gjort, vad jag tänker göra.
Efter två veckor börjar jag slarva. Flera gånger om dagen blir en gång om dagen. Snart därefter är det ingen gång om dagen. Istället blir det ett ”sen”. Jag skriver in det sen. Jag ska bara.
Jag lovar mig själv att nästa gång ska jag bli bättre. Jag ska komma ihåg att skriva. Jag ska inte tillbringa dagar efter hemkomst med att försöka pyssla ihop var jag har varit med hjälp av GPS och Iphone. Men, mina löften är mer som ambitioner vilka tappat viljan och blivit målsättningar. Och målsättningar är som bekant ouppfyllbara.
Därför vet jag inte var denna bild är tagen någonstans mer än på ett ungefär. Av tidpunkten att döma hade jag mitt läger i Abisko, jag tycker mig minnas att jag tog bilen till någon rastplats österut och gick ned till Torneträsk. Väl framme var det som om himlen fullkomligt exploderade framför mina ögon. Det var en av de sista solnedgångarna innan midnattssolen debuterade för säsongen. Det var tydligt att himlen tänkte ta ett rejält farväl. Vilket var passande även för mig eftersom det var en av mina sista nätter på äventyret.
Så långt minns jag. Och jag minns att vi stod där, jag och himlen, någonstans längs stranden till Torneträsk och sken ikapp. Himlen i färg och jag i ett sällsynt stort leende.
