Det är inte många fotografer här vid Abiskodeltat. Rättare sagt ingen alls när jag kliver ut på stranden denna regniga dag. Jag är inte förvånad. Det brukar inte vara någon här bättre dagar heller.
De mer attraktiva platserna runtomkring som Silverfallet, Abiskojokka och fjället Njulla stjäl all uppmärksamhet. Kritikerna talar gärna om att deltat är tråkigt. Det är bara stenar. Finns ingen utsikt. Bakgrunden är platt. Förgrunder saknas. Och det då har vi inte ens nämnt det största felet med platsen, Lapplandsporten är alldeles för uttjatad som motiv.
Det senare är värt att nämna flera gånger då jag tappat räkningen på antalet gånger jag fått det förklarat för mig. I princip kan jag hålla med om kritiken. I princip. Betoningen är viktig för det finns en skillnad. Skillnaden är att jag inte bryr mig.
Det kanske låter förmätet. Till och med arrogant. Som om jag förkastar goda råd och tror mig veta bättre. Det gör jag inte. Jag är fullt medveten om var min kunskapsnivå nivå ligger i förhållande till min vilja. Jag vet också att det finns platser med större fotografiska möjligheter i närheten. Ändå står jag kvar. Jag tycker mig inte ha något val. Om jag backar tiden till 80-talets början och lånar en ingress från Mitt Livs Novell-andan: vad ska man göra när man hittat sin kärlek?
Just det, så simpel är förklaringen till varför jag återvänder hit gång på annan.
För mig som landskapsfotograf är kärleken till platsen större än kärleken till bilden.
Simpelt, som sagt.
