Jag vet inte var den börjar, ej heller var den slutar. Det spelar ingen roll när jag befinner mig i stunden på Inlandsvägen. Ett ögonbedövande landskap rullar utanför fönstret. Text på vägskyltar skvallrar om att svenskarna inte var först i Sverige. Spegelblanka sjöar varvas med barrskog. Små samhällen blåser förbi. En gammal 740 står sönderrostad på framsidan av ett hus. En Mercedes av obekant typ håller den sällskap. Nedlagda bensinstationer ekar tomt. Jag föreställer mig att Esso-skylten knarrar i min fartvind. ”Vilt säljes. 100 meter” står handskrivet på en lapp vid sidan av ett träd. För säkerhets skull på flera språk. En annan skylt berättar om en knivmakare, men ring först. Jag åker mil utan möten, om man inte räknar renar. Jag passerar en kraftdamm. Här fanns en älv, det har jag läst i en bok och sett på gamla fotografier. Nu finns en betongmur och en minnestavla över alla de som dog när dammen byggdes. Varje utveckling har ett pris.
För varje hopsjunken lada jag passerar tänker jag på vad norrmannen Steinar från Nasjonale Turistvägar berättade för mig på Uttakleiv. I Sverige avfolkas norr, i Norge söker sig folk norrut. Jag kan inte hjälpa min tanke att det finns ett systemfel i Sverige. ett fel väl symboliserat av att Annie Lööf vill rädda landsbygden genom att förenkla blankettinlämningen. Som om våndan av blanketter är varför bensinstationen i Svappavaara lade ner.
Strax efter Gällivare svänger jag av mot Lappesuando. Här fanns en resturang en gång. En camping. Nu har grinden blåst sönder och det står stängt på dörren. Men rastplatsen är öppen. Det är Sverige bra på. Rena toaletter och handskrivna lappar om att man ska torka sitsen.
När jag svänger ut från parkeringen möter jag en bil. Han blir lika förvånad som jag och av något skäl vinkar vi till varandra sådär lagom förstrött. Pekfingret lyfter från ratten och man gungar till med huvudet.
Två bilar i ett stort, stort land på en stor, stor väg men ändå ensamma.
Det är väl typiskt svenskt?
